Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 1

Preussiska Nationen, som kände sitt värde. Der bland de stera i Preussen rådande andan kar tydligen skönjas af nedanskrilna rader, yttrade jaf Konung Fredrik sjelf estor sjuåriga kriget, se dan han aflågsnat alla borgerliga Ossicerare wi Regementerna och då antalet af infödde adlige var otillräckligt , kallat såädane från Sachsen. Meklenburg eeh det öfriga Tyskland. H est plus necessaire que Pon ne eroit. de porter eette attention au choix des officiers, parce que diordinaire la noblesse a de Uhonneur. I ne faut pas desconvenir cependant que quelqus fois on rencontre du måritle et du talent chez des personnes sans naissance: mais cela est rare, et dans ce cas on sait bien de les conserver. Mais en sSenkral il ne reste de ressources, å la noblesse, que de se distinguer par hepce; si elle perd son honneur, elle ne trouve pas möme un refuze dans la maison paternelle, au lieu qu un routurier, apres avoir commis des bassesses, reprend sans rougir le metier de son pere, et ne sSen eroit pas plus deshonore. Men i Preussen tvanas man snart att följa andra grundsatser ; derom längre fram. I de öfriga Tyska Staterna, hvarest Ådeln ännu innehade verkliga Standsrättigheter, hindrades en sådan utveckling af förhållanderna, som egt rum i England, derigenom att detta Stand var strängare slutet inom sig, icke såsom i England medgaf den af Staten adlade fortjensten fritt inträde och fullkomlig delaktighet af Standets rättigheter, och iehe tillät att en national sammansmältning kunde vinna framganz genom de gamla Slägternas beständiga föryngring eller genom inte förbindelse mellan Stånden. Derföre var också medelständet i hela Tyskland mer eller mindre uppfylldt af vedervilja mot ådlen, men genom vördnad for Statsmaktens anseende, som beskyddade denna tingens ordning hölls vederviljan inom sränsorne af en fördold vanmåktig obenägenhet. Ålven i Sverige herrskade dessa, den förtryckta frihetens grundsatser under namn af andliga och verdsliga frälset. Gustaf den 4:ste var den. af Sveriges konungar som först såg Nationens. undergång i detta Adliga och Presterliga välde: han insag att den rinzaste var lika nyttig för Staten, som den ådlaste och att hvar och en blott är en Son i den stora Statsfamiljen. Sjelf hade ban erfarit hvad de ofrälse uträttat för Sveriges sjelsståndighet. Också yttrar han sig I sitt afskedstal till Svenska Nationen fördelaktigast om bönderna. U i en rent Christelig och menskliga friheten älskande anda yttrar han: Dbet är ju ett Guds verk, att jag liksom en David utur Herdekojan är uppletad och smord ill en regerande Konung öfver detta rike. lag sunde mig såädan ära icke föreställa, då jag bakom bergen måste sticka mig undan för Christians blodtorstiga svärd. Men Gud och! Sveriges Allmoge hur varit min hjelp. Yy lackar jag eder mine kära barn och trogne unlersåtare, att 1 hafven velat hålla mis till golo och upphöja mig till Konungslig höghet. lag har under mitt Fyratioåra regemente genomsatt många faror, utstålt många vedervärligheter, kämpat med många både hemliga och