Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1843, sida 1

— samma sätt, som kamraten, under nägra minader förtjent sig, — denne hans sortrytelse tycktes likaledes vilja hindra honom att bezifva sig hädan, innan han hos Paschan anmält polisens otrohet och salhet: men — Paschan kunde då, tillika med de oårliga tjenarne, straffa den läösköpte vännen. Undtligen: bådas trötthet efter en genomvakad, för Ali utsväfvande, för Osman orolig, för begge till slnt angestsull natt hängde liksom bly vid deras fötter och opponerade sig mot vandringens anträdande: men — hvar finna ett hviloställe? Inget hus skulle öppnas för dem, och bättre, än på öppna gatan, var det ju på fria sältet. Alltså, huru många bevekelsegrunder också höllo dem tillbaka, framdrefvo dem åter lika många invändningar med sina men. ÅÅllah är stor! — utbrast Ali. — En så skön verld och en sådan nöd uti den! Hjertans vän, det har sin riktighet, hvarje ting har sin skugga, äfven verlden. — genmällte Osman — och den store guden har anordnat sådant till vårt bästa; utaf skuggan se vi just, hvarifrån ljuset kommer, och nöden håller sig alltid gent emot lyckan, hvarigenom en stackare kan få reda på, hvarest hon är att söka. Lyckan? — frågade kamraten — Ack, denna Houri ifrån I paradiset kastar sina soliga blickar ej på oss. Vi sara-och getherdar hafva inga offer att bjuda, hvarigenom hennes yunest vinnes. Säg icke det; qvinnan är nyckfull! — invände åtor den något äldre följeslagaren — om hennes gunst kan den fattige täfla med den rike, den vanskapade med den välbildade, Hon ut