Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1843, sida 1

naen, som hunnit lägsta graden, Copist, Ccan-— ellist, Notarie eller kammarskrifvare p ordinarie Stat på åtminstone 3 ja mensen till och med på 40 är. Han finner häraf, att till dessa zrader, der nästan endast renskrisning ifragakommer, måste fordras ett eget slag af skicklighet. Men huru vinna denna skicklighet, da han för dagligt bröd maste arbeta hos enskilda. då han tvingas att dela sin til i flera Embetsverk, då han möjligtvis emot sin ösvertygelse tvingas att vandra in i Aft. Bladets eller Daal. Allehandas redactioner, der han belönas bättre än af Staten, då han ej har så mycket medel öfver de trän ande behofven, att han kan köpa en bok, då han salmar medel att följa med sitt eller frammande länders litteratur? Detta är och färblifver en oupplöslig gåta. Då nu tiden under dessa 5 kommande år, under Iwilka den unge mannen borde erhålla sin practiska bildning, jemte en stigande theoretisk, användes på enskilde uppdrag och renskrifning gar Staten förlustig om ynglingens kraft, välvilja och framtida Statsmannaduglighet. Uti hvilken beklagansvärd ställning är ej den unge mannen, under dessa pröfningsår. Iänker han på att blifva en skicklig och i Slatens tjenst gagnelig Embelsman, måste han åtminstone kunna disponera några timmar om dagen på egna studier och åcssutom skassa sig medel till böcker, enär i Stockholm icke sinnas vetenskapliga länebibliotheker, han maste oundvikligen vistas i Hufvudstaden, ty han blesve annars boriglomd vid besordrinzar; men hvarifrån hämta medel härtill, till detta capital af circa 2,500 kanske 4,000 Rdr Boo, som atgår innan han af Staten erhaller befordran. Och huru problematiskt är det ej, om han någonsin erhåller någon. Man talar visserligen om befordran efter skichligbet, men härvid sindnar det ock. Några Specimina finnas icke, annat än de Academiska, vid hvilka man alls icke fäster alscende, och soljes nagon priucip, så är det Godiyekets, Considerationens. Relationens eller Nyckens, åtminstone ej skicklighetens. Nej att befordra efter skickliahet, detta är blott en tom fras. Huru förträfligt läter ej detta att befordra efter skicklighet, och uti ideernas verld är det kanske så. Annorlunda tillgår det dock i verkligheten. Derom öfvertraar oss en nästan alltför läng och sorgelig erfarenhet. Men huru kan det väl vara annorlunda i sakernas nuvarande ställning? Ar det väl möjligt att afvåga skillnaden i skicklighet emellan 40 åa 20 ja till och med 50 Colliderande personer). bå veder! rande hafva helt och hållet fria händer. Då de blott rälta sig efter sin subjectiva öfvertyselse. Så t. ex. hafva ofta flere af dessa medsökande lika länge tjenstgjort i samma verk, ofta återizen hafva de aldrig tjenstzjort i det verk, der tjensten sökes. Vid detta seduare tillsället m-sne omdömet grunda sig på en ofta falsk opinion. Ar det väl möjligt dessutom att afväga skillnaden i skicklighet emellan en e. 0. I Då alla äro competente till tjenst i de lägre graderna, som tagit embets-Examen, så låter det tätt I förklara sig, hvarifrån detta stora antal af medsö1 ande kommer