Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1843, sida 1

AA ———— ——— liga nattgäster. Med dessa ord gick han vidare. släppte sin hund, som ännu beständigt wurrade och skällde, samt hvisslade ännu mera genomträngande, än förut. Vära unga resande, som i detta möte funno något äfventyrligt och romaneskt. ansågo det numera för en hederssak at! visa sitt mod och icke stanna på halfva vågen. Snart funno de kojan och efter att hafva reglat dörren, blefvo de ense om, att för såkerhetens skull blott en af dem i sender skulle sosva, un. der det kamraten hvilade. Ernst hads första vakten och satt vid ändan af bordet. Elden sprakade muntert på spisen. Ernst gapade och sag nästan asundsjuk på sin vän, som på den hårda bänken sof så ljust, som om han hsilade på Eiderdun. För att hålla sig vaken, företog han sig hvarjehanda. Han rycktade elden, räknade kulorna på sin rosenkraus, bad ett balfi dussin Paternoster, drog slutligen kapucinerns dolk ur skidan, betraktande ännu engång det utmärkta arbetet, prosvade udden och satte den af skämt på den sofvande vännens bröst. Han kunde icke se sig mätt på den damascerade klingan och beslöt att införa en noggrann beskrifning deraf i sin dagbok. Således sjönk ban i de mest olikartade betraktelser, tills slutligen tankarne utan ordning korsade hvarandra, och en id uttrångde den andra. likt en laterna ma gicais förvillande bilder. — Plötsligen tycktes han höra getherdens Misslande på långt håll. åtföljd af den svarta hundens besa murrande Straxt derefter såg han ett skådespel af det besynnerligaste och rysligaste slag. Spisens bak. sida öppnade sig och dess mörka sond upplyste: af ett blodrödt sken. Ernst Såg ou, i det har