Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1843, sida 1

Hapueinermunkens dolk, i vill alltså verkligen bort och det så sent? Nå väl, må Gud vara med Er och gifva Er en lycklig resa. Men skona icke Eder muläsna, det kunde lätt hända Er något ohyegligt. Ni hasven ej heller några vapen? huru? utan vapen i Abbruzzerna, vid den förestående natten? Vid den heliza jungfrun, de Herrar Fransmän frukta icke heller det alldraminsta. Vina slerrar, en stackars Kapucinermunk har intet att gifva Eder utan varma böner, desse skola beledsaga Eder på väger; dock i kvarje händelse — sen här! Vid dessa ord drog munken ett litet etui af hasselträd fram ur sin ärm och i det han räckte det till den yngste af de 2 resande, tvang ban dem utan vidare uppehåll att silva deras mulåsnor sporrarne. be resande oppnade tuiet på vägen och se — en utmärkt vacker dolk slänste emo! dew. Skaftet var af elfenben och bestod af tre med mycken konst grupperade små figurer, son föreställde tron, hoppet och kärleken. Pa bla det, som i förhållande till skaftet tycktes vara temligen stort, stod graveradt Jesus Maria oct flera brinnande hjertan. Men då man tryckt på en förgylld knapp, syntes ett nytt underverk Hvad de båda resande höllo för bladet, var endast ett öfverdrag af metall, hvilket liksom tje nade bladet till skida. Detta blad var ett sannt konstverk; det glän ste som sillver, kunde böjas såsom en värja oci var af utmärkt fint stal; konstnärens fil och gra! stick hade i dolken på det noggrannas:e utarbe tat en scen af Christi pinohistoria, nemligen fräl saren i örtagården. Emellan bvart och ett a de minsta träden på Calvarieberget var me