Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1841, sida 1

ga tro. År 1514, under Edvard II, blefvo de begge De Spencer, denna konungs gunstlingar, bland annat anklagade för att hafva föreslagit den lagen, att den undersätliga lydnaden ej så mycket vore en skyldighet mot Konungen, som mot Kronan, och att folket, om dess klagomäl ej blefve afhjelpta af Konungen , egde rättighet att bruka våld emot honom, för brott emot hans ed. Änskönt regenterna af huset Tudor, särdeles Henrik VIII och Elisabeth, wutöfvade Konungamyndigheten i stor utsträckning och knappt talte något motstånd, ej ens af Parlamentet, är det dock förnämligast under Stuartarna, som läran om motständsrättigheten utvecklat sig. konung Jakob I var en lärd man, som ej blott ville häsda sin regerings grundsatser, med väpnad makt, utan isynnerhet sträfvade derefter att bevisa deras riktighet, och detta mäste naturligtvis sramkalla diskussion, hvarigenom det ena par iets sköl vägdes mot det andras, och oriktigheten af Iories principer blef allt mer tydlig f r folket. konungen och hans parti pästodo, att Konuncarne rezera till folje af gudomlig rätt, att de hafva motlagit sin makt af Gud och äro insatta af honom, att de blott inför honom stå till ansvar för sina handlingar, och alt motsätta sig dem är detsamma som att sälta sig mot Gud. Dessa påstzenden sunno ett ifrist stöd hos de engelska andliga, kanske mest af eget intresse; och kyrkan uppstö ide, såsom grundsats, nödvändigheten af den piskopala hyrkan för staten, och uttryckte denna sats kort med de orden: ingen Biskop — inyen Kung. Härigenom singe Iligh Chwrehman och High Monarchyman samma betydelse, och begge fartierne sammansmälte i benämging en Tory; I arliets sällrop blef Kyrha och Konsgng, eu 2 tiskt, men intet reliviöst sältrop. Låtl är isynnerhet Locke och Lord Somers, som, under Stuarlarne, i sina skrifter, försvarat Vhig-principerna. De utgingo derifrän att staten ursprunaligen grundade sig på ett konsrakt (ransmännens Consrat social), hvarigenom alla medborzare hade ingått en förening alt upprätta en stal och att uppdraga statens styrelse åt en eller flere, hvarvid likaledes, såväl regenternas som unders :tarnes rättigheler och skyldiz eheter bli:vit bestämde. En nådvändig följd af denna lära var, att konungen var fö rplist lad alt regera i okcrensst mmelse med det ingångna kontraktet, och att undersatarne, då Konungen ej uppivlde denna förbindelse, voro sria från sin ed, som grundade sig på de rä itligheter, hvilka konungen hade kränkt. Englands historia erbjuder det märnliza exemplet, att dessa två partier, i den tid, då de bekände sig till fullkomlist stridiga erundsatser, i all deras stränghet, förenade sig, vid ett tillfälle, då frågan just vände sig kring lundamentalläran, det är, om solkets uppresning mot Konungen. Då Jakob If försökte att beröfva folket dess srihet, att kullkasta landets religion och att införa katholicismen, då förenade sig Tory och W hig, sjelfva kyrk an tog parti mot konungen och besge universileterne nedsmälte sitt silfver, för att biträda folket vid utösningen af sin motståndsrättighet. Ehuru man nu borde vänta, att Tories hade öfvergilvit sin grundsats, att folket aldrig egde rättighet att, med våld motsätta sig regeringen, inträffade detta dock ingalunda. Så snart Jacob IT hade ösvergifvit landet, och fruktan för åter in särandet af katholska religionen försvunnit, framkommo Tories åter med sina gamla politiska erundsatser, i de debatter, hvilka egde rum i Parlamentet 1688, angående Kronans öfverläkande. Tories påstodo, att Kronan likaså litet kunde förloras, som konungen kallas till räkenskap , utan att Jacob II:s handlingssätt, isynnerhet med: hänseende till religionen mi sle betraktas, såsom ett juridiskt oduglighets-skäl, likasom barndom eller galenskap; att det derför vore Parlamentets pligt att sörja derför, att denna Konungamaktens ögonblickliva suspension upphörde deris zenom, att en regent usnämdes att styra riket i Konungens namn, på det att, vid Konungens död, dennes son kunde bestiga lhronen, dler på det konungen sjelf: möjligtvis kunde öfvertaga regeringen, sedan Parlamentet förklarat