som alla föreskrister, hvilka användas till samvetets förpligtelse) mäste i sin tillämpning bero på denj enskildes omdöme. Dock bör dervid anmärkas, att en man likamycket söljer sitt eget omdöme, antingen han bestämmer sig ester sina egna förnuftsslut eller följer andras råd, förutsalt, att han har frihet att välja sina rådgilvare.? På ett annat ställe i samma kapitel säger Paley: astundom kan det vara lika så mycket pligt att motsätta sig regeringen, som det eljest är att atlyda den — nämligen, när, enligt var tanke, det hela skulle vinna mer än förlora vid värt motstånd. Om Konungahuset, successionsordningen, den lagstiftande maktens form och bestindsdelar heter dot, dalt alla dessa, lika såväl som andra lagar kunna förändras, da det helas väl krafver det, och detta kan antingen ske, senom en vanlig lagstiftnings-akt, eller, om omståndigheterna bjuda det, genom solbetks mellankomst. Alla dessa ämnen plågar man blott omlala d ett slåss fruktan; de framställas, sisom hon— vidtagna af våra förfäder, och hvilka de för å vidare kunna förändras eller omtvistas, — S omezrundpelare, vid hvilha man ej far rörå, — s som sadana vilkor och artiklar af det so-— ciasa kontraktet, hvilka hvarje statsborgzare s. ry ligtat six med en ed, att iabtlaga, och hvilken ed han ej vidare kan återkalla: men alla dessa erunder inrymmer jag ej någon plats i milt system. ben för silt verk öfver Enakmds kar och konstitution verldsberömde Blackstone, hvars arbete begagnas såsom lärobok både i Oxford och Cambridge, lutar, som man yet, ej mot Vhigs politiska grundsatser, men iche dess mindre säger han IV Boken 33 kap.: Folket hade, under Carl IL, till följe af landets lag, tillräcklig makt i sina händer, att handhasva och försvara sin frihet, då deri skedde ingrepp af konungen. Då nu Jacob II försökte att lägga folket i kedjor, fann han all det öfversteg hans makt, folket kunde motsti honom och gjorde det äfven. I Asta Boken 7 kap. säger han: alt motst nd är rihligt mot konunsen, då statens tillvaro är i fara, och allmänna opinionen förklarar ett sådant mosstend nödvändiut. om revolutionen 4688 säger han, rnalt den har bekräftat läran om motstemdsråttiaheter), i det den afvifvit exempel derpå; doch hifogar han på ett annat ställe uttrycklist, alt han ej vill inlata sig derpå avtafsöra den frågan, om motstmdsrättigheten bör utöfvas vid audra omständigheter än sådana, som egde rum vid revotionen 1688, utan han öfverlenmar det ät hommande slägter, om nödvändigheten och det helas frälsning hräfver att utöfva den medfödda statsmakten, som hvarken himmelstecken eller tidens Un d, hvarken nägon konstitution eller något kontrakt kan upphåsa eller fårminska. Frän Stuartarnes tid till vira dasar har den en elska ossentliza rätten utvecklat sig till en hög erad, eränsorna för den huneliga makten hafva dels blifvit nogare bestämda, dels mera inskränkta, linasom undersätarnes rättigheter nogare faststälda. Under samma tid hafva de vigtigaste verk öfver sjelfva konstitutionen utkommit, hvarigenom begreppen alltjemt hafva blifvit mer utvecklade. Det är derför naturlist, att partierne ej längre vil a vidaa samma politiska grundsatser, som honung Jacob 1, eller hans motstandare försvarade. lories vilja numera hnappast vidkännas, hvad Blachstone hallar den orimliga och söraldrade läran om den passiva lydnaden och Konungens maht, härledd från Gud). Men deras hufvudprincip är ännu oförändrad: de förmena ännu, att konunzen, likasom en annan possessionat, har en juridisk andel i staten, hvilken således ej skulle erunda sig på det honom anförtrodda uppdrag, utan hafva sin erundval i konunzens person, ej i medborgarenas förtroende. Denna äsigt gör sig gällande vid h9w,e fråga, som anayr bestiende institutioner. korics mena, att man ej bör sörja för solkets bästa, med mindre än att det kan uppnås utan uppoffringar å kronans sida, ochi vissa stater anser man estergisten för folkets äfven hilligaste öns! ningar, ja, äfven för bestående lagar, sasom otillbörliva fordringar på majestätet. Nutidens Whizs förkasta theorien om ett ursprungliat hontrakt, emedan detta aldrig har existerat i verkligheten, och emedan man således sjelf kan finna dess inneh Ul, tillfölje af ferunstet. De uppställa, såsom förnämsta grundsats, det allmänna bästa, de förmena, att folket är upprinnelsen till all makt i staten, ehuru ej så mycket den makt, från hvilken all annan maht i staten faktiskt har sill nrsprung, som den, med hvars beviljande all makt upprätthåälles och består: regeringen be