Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1841, sida 1

E — rättsenligt kunde styra riket; om, som Tories medgasvo, vore sannolikt, hans son likaledes skulle bekänna sig ttll den katholska läran, skulle regentskapet sortsara. Vhigs upplyste det motsägande och orimliga i detta förslag, Då en regent styr riket under en Konungs barndom eller galenskap, i hans namn, sker det med den förutsättning, att han verkligen utför Konungens vilja, eller emedan ingen Kunglig vilja existerar; men detta kunde ej sägas om ett regentskap, hvilket den landsflyktiga Jacob II, dagligen och tydligen, inför hela verlden, skulle förklara fr sin fiende, Ingen kunde dömas för högförräderi, som grep till vapen i Konung Jacobs namn, mot regentsk!apet, da han framvisade Konungens verkliga bemyndigande dertill, emedan regentskapet styrde riket i konung Jacobs namn, hvars vilja det shledes mäste ållyda. Borgerliga kriget skulle således städse J finna ny näring, och den fördrifne konungasamiljen skulle finna ett mäktigt stöd deirgenom, att hvarje regerinss och parlamentsakt erkände Konungens rättigheter, och derigenom att regentskapet medgåfve, huru svag deras sak, i sig sjelf, vore, — Oaksadt Whigs således alldeles hade besegrat motSlåndarnes orimliga argumenter, var Tory-partiet dock starkt nog i Öfveroch Underhusen, far att erhålla några formella medgifvanden. J begge huSens resolutioner blef det uttryckligen förhlaradt, atlt Jacob IT hade brutit det ursprungliga lonI traktet (contrat social), och senare blef det, genom I ett beslut, bisogadt, att ban, genom att öfvergifva landet, frivilligt hade afsagt sig Kronan, hvarefter denna blef förklarad ledig och öfverlemnad åt Wilhelm al Oranien, gift med Jacob II:s dotter, Maria. Det är klart, att Jacob II, som blef fördrisven sran riket, icke kan sägas frivilligt hafva afsagt sig thronen, hans frivilliga handlingar voro hans anarep på solhets rättigheter, och då ban, på crund deraf, af Parlamentet noterades att hafva abdikerat (sastän han aldrig hade tönkt på något dylikt), så ör detta blott att med andra ord såga, att han, medelst sina lagstridiza handlingar har serverkat Kronan. Rervolutionen 1 4688 har derföre både till namnet och i verhligheten fullbordat afsättningen af en Konung och val af en annan i hans ställe; Det var ett mot KoI hungen lychadt motstånd, som härledde sig frön hans daliva regering, och som stödde sig på den ) grundsatsen, att motständ blifser lagligt, genom Fonungens obegränsade angrepp på folkets råätligheter, då det iche gifves något annat hvarken konö slitutionelt eller fredligt sätt för folket att förhjelpa Sig till sin rätt. Exempel på dylika händelser, så väl före som efter denna tid, erbjuder oss för öfrigt nästan alla länders historia. Läran om folkets motständsråttighet kan derför ej längre anses, s som en Partlifråga, utan miste betraktas, såsom en erkönd Stats-grundsats. D:r Paley (i sina principles of moral and politieal philosophy, hvilka begagnas Såsom lärobok vid universitetet i Cambridge) säger i 6:ite bokens 3 hap.: Salänge hela statens v I fordrar det — det är: sål nge nan ej han motsätta sig eler forindra den best ende regeringen, utan det helas skada — sålänge är det Guds vilja skrilken vilja beståmmer vår pligt) att den bestående regeringen allydes — men ej längre. Då denna princip är erkänd, blisver frågan om rättvisan af motståänd vid ett enskildt tillfälle reducerad till en beräkning, hvarvid man, å ena sidan bör afse, huru stor faran och förtryeket äro, och å den andra, hurt stor sannolikheten och uppsofsringarne äro för ett lyckligt resultat. Men hvem skall afgöra detta? Jag svarar — hvar och en for sig sjelf. I striden mellan Konung och undersälare erkänna partierna ingen allmän skiljedomare; och det skulle vara en orimlighet att åfverlemna afgörandet till den, hvars haändlingssitt har framkallat frågan, ooh hvars intresse, auktoritet och öde omedelbart bero deraf. Mot denna 1egel, alt döma öfver hvad som är-ayttiat för det hela, kan man ej hemta naågon invändning från den fara, som ett misstag eller missbruk deraf kan medföra; ty hvarje annan re.el är förenad med lika stor eller större fara, och hvarje regel,