Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1841, sida 1

WElLC: oOCH TORY. (Efter Fudrelandet.) EHagdanas inflytande på Europas konstitutionella utveckling är af en sådan betydenhet, att fasta landets bebygsare, med spänd uppmärksamhet, iahttaga den stora striden mellan de särskilda politiska åsigterna, som ständigt utvecklar sig mer, isynnerhet i Parlamentet. Engelska ministerens mer eller mindre liberala grundsatser, ligga en betydlig moralisk vigt på Europas konstitutionella vagskal, och en Tory och en Wiiz har hindrat eler påskyndat mer än ett stez pi Europas konstitutionella bana. Ehuru benämningarne Tory och Whig äro kända af alla, och måhända m ängen fäfven vet hufvudsakliza skillnaden dem imellan, torde det dock vara en del af våra lisare, som ej fullkomligt kan reda för six, begge partiernas politiska meningar. Vi tillåta oss derfor att lemna ett kort historiskt utkast af begges grundsatser, hemtadt isynnerhet frin Principerna för Statens Styrelse, uigisna af Sällskapet till hringspridande af nyttig kunshkap.? (Fundamental principles of sovernment, published by the society for the diffusion of useful knowledge). Dessa två partier ezde redan länge bestånd, innan de erhöllo sina närvarande namn, som till deras upprinnelse äro öknamn, uppfuuna i Carl H:s tid: JYhig efter en religi st och politiskt sanatisk sekt i Skottland, som hette Whiggamore, och Tory, efter ett Irländskt ord, som betyder Vilde, och hvarmed ett slags röfvare hetecknades, som huserade i vissa delar af Irland. Man kan saledes ej neka att ursprunget till den senare benämningen är lika nobelt som betydelsefullt, ocksi tillhör större delen af la haute noblesse Tories i alla länder. IIufvudsakliga grundsatsen, hvarigenom nämde partier skildes från hvarandra, är sjelfva grundvalen för staten; i det Whigs antogo att regerinzen är ett förtroende af folket, och är till endast för folkets skull; då Tories deremot förmente, att regeringen, åtminslone till en del, om ej till största delen, är till för sin egen skull, och icke ansvarig för någon makt på jorden. Af dessa begge grundsatser, framgå åter tvenne andra, som praktiskt utvecklat sig i Englands historia, och som benämnas motstindsrättigheten eller folkets rättighet alt göra motstand, di regeringen i hög grad öfverträdt sin pligt, och den passiva lydnaden, samt icke-motstind, eller regeringens rätlighet att fordra ovilkorlig lydnad af folket, så att ingen, ej ens den högsta, grad af dalig regering eller brott mot statsförfattningen, kan gifva folket rättighet att göra motstand. Ått sismämde grundsats är mycket gammal, behöfver ej bevisas; benämningen med Guds nåde, bevisar det tillräckligt. Men äfven läran om solaets motstindsrättighet är langt äldre, än män