Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1841, sida 1

poesie, så att det är lust och glädje åt det; på vissa ställen ha vi ett sådant öfverflöd af helighet, att det är mer än nog till förbrukning på stållet, och man gerna kunde exportera något deraf, Vidare juridiken; deruti -er jag ingen svaghet eller aftyning; den har såkert lika godt hull och mår lika bra som i salig Calonii tid. Schluter, Schmidt in. fl. göra ju allt för att halla den uppe och är ej ett nytt lagverk under görning, som skall bli så fullkomligt, att det hotar aldrig blifva tärdigt. Filosofien bar visserligen till en det mistat sina hufvudstöd: Höijer finns ej mer och Grubbe har blifvit Statsråd; men så ha vi ju ändå Atterbom, som säkert ej läter den falla. sasom varande den genius, hvilken utgör lifvet i hans ande, ty lika mycken dikt, som man wårker i hans filososie, lika mycken filosofie märker man i hans dikter. Och hvad är att säga om historien , mathematiska och praktiska vetenskaper? De hafva ju just nu börjat att få riktigt lif. Se en Geyer, Strinnholm , Fryxell, Wrede, Björling . Berzelius , Pasch, Schwartz, Palmqvist, Tecknologiska och Chalmerska instituten, m. m. Fordom hafva dessa vetenskaper till en stor del hållit sig hemma och setat på studerkammarn och tvifvelsutan äfven lurat litet då och dä, hvarför jag starkt misstänker dem. Det är väl sannt, att man ej mer gör så mycket väsen af poesien, som fordom, då nagorlunda sammanhängande versmått och rim kunde förvärfra, som det heter, odödligt rykte: så är det visserligen ej nu, ty nu kan ju en och hvarannan skrifva rätt nätta vers, hvarför vi äfven simma i en sådan flod af poesie, (ehuru också merendels bara vatten) att man rättou måste sätta den i litanian och bedja Gud bevara sig derifrän, samt söka sin räddning ur denna öfversvämning, som hotar att alldeles dränka en, på prosans och, om man så vill. den praktiska nyttans, solida granitberg. Men kommer det något riktigt godt, något Tegnriskt, något Stagneliskt, någon af det der Sergellska tusan djefla, om äfven höljdt i Almqvisteri, så uttager det otvifvelaktigt sin gudomliga rätt. Och hvad har man att såga, då jag talar omkonsten? Hvad? Njuta ej konsten och konstens heroer uppmärksamhet hos oss och ännu mer utomlands? Ba vi ej en konstförening, som vi aldrig förr haft, ha vi ej en Westin, en Fallkrantz, en Byström, en Fogelberg och manga lofvande yngre konstnärer, och hvilka verk hafva näst tidningar och politiska brochurer, mesta afgången om ej placheverk, de mä nu vara aldrig så schlurfsigt tillrafsade. När säg man en sådan mängd spekulerande virtnoser resa omkring och för det mesta alltid göra god marknad, som nu? Manga af dem äro också verkligen i forntiden oerhörda talanger. Annu ett. Bär man nu för tiden ej omsorg för upplysningen ? Skrifves och talas ej om skolväsendet och arbetar man ej för småbarnsskolor, och bar man ej i decennier varit betänkt på en hel revolution i kyrkooch skolväseudet: ehuru hos oss valspråket vid allt tycks vara Jestina lente ; men vi få trösta oss med det, vatt det som skall blifva fulländadt och varaktigt, måste också yexa och utveckla sig långsamt.? Ocli sjelfva politiken är hos oss af en ganska andig extration och natur; ty den utgår från kärlek till fosterland och landsmän, och dväljes. ack! med litet hopp om förverkligande mest i idealernas verld. Fordom var det blott de andliga eller rättare endast få ibland dem, som förde ordet i samhället och eljest var der Tohu Vabohu, d. å. öde och tyst, och det materiella betraktades blott som en slaf i jemförelse med spekulationens blåa dunster, som fritt väfvade i rymden med sina magiska ringar, liksom tobaksröl en ur de lärdas pipor, det fick vara hushållerska och kokerska och skaffa de på sin höjd svindlande hufvudena någon nåring lör och från magen. Men sedermera kar äfven det materiella. såsom andra pigor fatt uppfostran och blifvit herrskap, genom un gänge med förnämt och lärdt folk, som oftast finna, att pigor äro ej så falla Det har nu äfven lärt sig att tala förnuftigt och vackert; och hvarför skulle det då ej äfren hafva rättighet att tala med? Böra då ej alla njuta lika rätt? Men om det na också förhölle sig så, att det till en början talte litet starkt och högt, hvad vore det då för farligt? Det har så länge måst iakttaga tystnadens spräk. att det som ersättning derför, också nu, sedan det fått munden i gång, bör hafva lof att en tid bortåt bruka den så mycket flitigare och kraftigare; det bjuder ju all naturlig bislighet, ja all rätt och lag. Ensidighet tillstår ju bvar och en, är en ganska ledsam sak, hvartör då beständigt sjunga samma andiga visa? Nej. nej, låt hvar fågel sjunga efter sin näbb, så blir det lif i saken och en fullständig koncert. Anden gör lefvande; det är en solklar sak, och det är längt ifrån mig att neka, att andiga ting