1iallcnale, HVIITLA MAIIA Uättvöät SUCKAL 0C(II SUCKA Ulle der hierarchiens ok; men låt oss jemföra oss med danskarna, med nordtyskarne, med nederländarne, med sweitzarne, fransmännen och engelsmännen och då skola vi se, att vi i de flesta fall stå långt efter dessa folkslag både i materielt och intellektuelt bänseende. Industri hafva vi så godt som iugen, handeln är, i jemförelse med vårt läge, obetydlig och hämmad och sörsvärad af orimliga författningar, som skulle tjena att höja industrien; men som snarare hindra den lika mycket som våra öfriga föråldrade och kaotiska näringslagar, hvilka bota att blifva ånnn mer qväfvande, genom det bemödande som senast visat sig att samla skråräsendets strödda ruiner i en enda kompakt massa. Visserligen vilja vi hoppas, att detta bemödande skall stranda mot suÅa förnuftets diamanthäll och mot omöjligheten att till ett helt varaktigt sammanbinda de murknade, lterogena ämnena, och att om den vidunderliga bygnaden också för en tid skulle komma till-stånd. den dock otvifvelaktigt snart åter mäste sammanstörta i sig sjelf, utan möjlighet att någonsin mer kunna uppresas. Imellertid är det enda som ännu upprätthåller oss, vår tynande trädhandel och, vår äfven af hämmande författningar, halfsqväsda jernrörelse samt ett åkerbruk, som i jemförelse med andra länders, ännu ligger i sin linda. Då och då har det väl gifvit nagon tördel, jemväl vid utskeppning; men det är och maste vara ofantligt osäkert, der det dritves så ensidigt som hos oss, och våra norra provinser hafva nästan ingenting annat att lita på än sina skogar och en och annan grufva, oftast allttär aflägsen från laatageplats för att ens löna bearbetning; sjelfva fisket vid kusterna drifves der af finnar. Fisket pa vestra kusten är ej heller att räkna, såsom det nu drisves, det räcker knappt till eget behof, längt mindre till utskeppning. och kan ej heller få namn af industri, äfven om det kunde idkas i samma skala, som i Norge. Men för att återkomma till grunden för all existence: akerbruket; är våderleken mindre gynnande, straxt år det förbi, är den fördelaktig öfverallt, så har landtmannen ingenting för sin möda. Hvad äkerbruket beträffar, så måste vi säledes alltid önska andra ondt, om vi sjelfva skola få något godt deraf. Det år dock ett bedröfligt tillstånd. — Nagon industriös folkmängd att tala om hafva vi ej, till hvilken vi skulle kunna afsätta våra rudimaterier, lika litet andra anstalter till deras förädling. Men betänka vi med hvilken öfverraskande fart det materiella går framåt i nämde länder, så är det ju solklart, att vi med vårt öfver och under jorden, med sjöar och floder rikt välsignade land, måste helt och hället blifva efter, om vi ej skynda oss af alla krafter. Jag har en gång läst i en bok eller i ett blad, att det folk, som kommit högst i materiell utveckling, hade, genom denna öfverlägsenhet, en viss makt öfver sina grannar, hvilka i detta hänseende vore underlägsna; ty här i verlden binder ända det materiella starkast, och det torde ej vara så alldeles oriktigt, om man rätt betänker saken, äfven om man ej genast märker och vill medgifva det. Huru äro vi ej beroende af utländningen i allt som beträffar manufakturoch sabriksvaror, för att ej nämna kolonialvaror, som vi ej kunna ha, emedan vi ej hafva kolonier; ty Barthelemy vore nästan bättre, att ej ega. Hvilka skaror af profryttare ströfva ej hers och tvärs genom landet, och utbasuna sina varor i ståder och byar och vädra upp huru sakerna stå, för att utlägga sina krokar på behörigt sätt och ställe. Många nappa också på dessa krokar, allt flere böria handla med utländningens kredit och penningar, så att de komma i deras och kin i våld. Om nu främmande länder gå framåt, så som de hittills gjort och vi alldeles bli efter, så kunde det börja att se ganska betänkligt ut; lägger man dertill regeringens slapphet och dock envisa motvilja för alla reformer och det misstroende, som, till följe deraf, börjar råda emellan densamma och folket, så blir det så mycket värre. I fordna tider, då hanseståderna stodo i flor, visste ju de sluga köpmännen att narra våra regeringar, så att de vid lagstiftningen erhöllo större fördelar än medborgarne sjelfve. De hade då sina betjenter bosatte i vära städer; de drefvo vår handel, våra fiskerier, våra ladugårdar, hvarmed borgare ej ens fingo befatta sig; tyskarne inträngde sig i städernas styrelse, så att halfva magistraten var tysk. halfva lagskipningen, halfva gudstjensten tysk; med ett ord, de pressade ut laudet, som en citron, smorde sig sjelfva med saften i punchen af sin berusande vinst och då der intet var mer att suga, kastade de bort alla slags pligter deremot, såsom man bortkastar skalet och öfvergåfvo landet, utan att lemna det minsta spår der af allt hvad de sammanskrapat; de dominerade oss nästan alldeles. Nästan samma tragikomedie hafva vi sett uppföras i senare tid under de såkallade briljanta åren, hvilka dock egentligen ej gåfvo annat än snömos, vid hvars njutande en enfaldig bonde, en gång, helt förskräckt öfver dess hastiga smältning i munnen utropade: Herre tag ej välsignelsen från maten. Så blef det ändå: ty all denna glans hvilade ej på uågon solid grund. Något dylikt vilja vi väl hoppas ej numera skulle kunna inträffa äfven om de finge våra köpmän i sitt våld och kunde bruka dem som sina betjenter; men syntes någon möjlighet, att detta kunde inträffa, så borde det sannerligen vara en uppfordran både till regering och folk att sätta till alla segel och taga alla krafter i anspråk. för att, medan tider är, drifva på det materiella, hvilket vi fordom visserligen alltför mycket försummat, på det att vi, om möjligt, mätte kunna stå på våra egna ben. Sen j detta, kära vänner! är min oförgripliga mening om denna sak, och nu spörjer jag eder om j ej finnen, att jag har rätt. rr rr TR rsNrnssssrsrrraresasasassssrrarrarrrarsraarsassesrtRsskrnsrnthntsnsrshshnhshnshthstsnrntssss sn