Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1841, sida 1

Bref från ett 71-årigt Kammarråd. (Fritt efter Kjöbenhavnsposten.) J Käre vänner! ag vil! för ro skuld meddela några ord, son: jag nyligen sade om en sak, hvilken nog torde tåla att begrunda? och be er öfverväga den samt derefter meddela mig ert ömdöme, då jag såkert tror det skall blifva billigande. Jag var för nägra dagar sedan åter i en disput, hvilket för öfrigt ej är någon sällsynthet, och denna gång var det med ett gammalt justitieråd och en half-gammal poet, med hvilka jag händelsevis var i sällskap. (De böra ej kunna taga illa, att jag talar om dem, då ju ingen vet hvem jag menar, och enligt Ostgötha Korrespondenten förolämpar man ju ej någon, då man förolämpar ingen). Justitierådet var af den meningen, att det var långt bättre i forntiden; ty nu räder ingen respekt, ingen vördnad hos folket. och vördnaden, sade han, är källan till alla dygder, framför. allt blind vördnad till vissa personer och ord, likasom blind tro. Nej, tvertom, nu börjar folket t. o. m. att fordra aktning för sig sjelft, nu vill det lägga sin näsa i blöt om allting, undersöka och bedöma allt, och när allt kommer omkring, så är det ingenting annat än lumpen egenvytta som drifser det. Poeten klagade deröfver, att folket nu ej som förut, satte något värde på esthetik och poesie och dylika höga ting och deras dyrkare; ty då talte man om dessa saker framför allt annat, nu deremot är man alldeles försänkt i politik och representationsförändring, och ångmachiner och dylika saker. Ifrån dessa premisser kommo de ändtligen begge till samma slutsats, nämligen, att vi lefde i en elak, materiel tid, och att de materiella intressena blifvit så högröstade, att de snart skulle öfverrösta de andiga, och föra till barbari och all sköns uppoch nervändhet. Se, detta påstående kunde jag, som håller så mycket af denna tid, icke smälta, och nu råkade vi häftigt tillsammans. Jag vill, som sagdt är, berätta er hvad jag svarade, ty jag förmodar, att J ej ogerna hören mig, emedan en hvar väl gerna: vill reda för sig, hur det står till med riktningen af den tid, hvari man lefver. Jag kan på intet sätt medgifva, svarade jag, att det materiella intresset är mera högröstadt i dessa tider ler att de andiga intressena blifva gsidosatta; tvertän tillbörligt och rätt är, elom finner jag, att dem egnas all den uppmärksamhet, de välj efter omständigheterna kunna begära. Löt oss nu en gång betrakta dem. hvad denäal. la heta, och dä skall det nog snart visa sig, att det är som jag säger. Se, der ha vi nu theologien. som väl bör vara den första i laget, år den ej kommen in floribus, som man säger, i dessa dagar, isynnerhet sedan Reuterdahl och Thomander , förde ut den bland publiken. Jag vill ej tala om studenterna, ja sjelfva gymnasisterna och skolpojkarna, som studera den par force efter Hegel; om tj t. 9. m. efter Strauss, och hvaraf en del kommer så högt eller så djupt, att de fastna, så att Bi-kopen och Konsistorium måste hjelpa dem ned elier upp igen. Ja, äfven hönder och allmoge hafva nu för tiden blifvit theologer, de låsa så att de rötte bli alldeles rasande, disputera med sjelfva — om han ej går in på deras af heliga n:edröder ingisua ider, och skriifva andlig prosa och