Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1838, sida 1

Ke n — mindre oskyldiga och i synnerhet oskadliga anmärkningar mot Regeringen, upptäckte ämne till 3:ne åtal för majestätsbrott och redan lyckats att för fiktionen af ett sådant brott få tvenne medborgare dömda att tillsammans tillbringa 15 år på fästning. Månne icke detta bevisar, att den mmisteriella viljan kan, äfven i Sverige, och under i öfrigt oförändrade förballanden , göra sig gällande uti olika riktningar? Eller tror någon, att Friherre von Frhulzenheim avställt ifrägavarande åtal, eller rubricerat brottet på enahanda sätt som Hir von Hartmansdorff? Ingalunda. ÄÅtalet hade då ej dröjt till dess Friherre von Sehulsenheim lemnat Hofkanslersporttöljen. Och manne icke sådant kdagalägger, att det var den nya Rådgifvaren som ville försöka tillämpningen af det nya systemet? Ty om han ej velat, om han haft samma konstitutionella grundsatser i detta fall. som sina företrädare, hvarföre hade åtal enligt ifrågararande lagrum icke uteblifvit så väl nu som förut i ett fjerdedels sekel — och dermed en hel hop annat, hvilket i omedelbar följd deraf iuträffat och bäde med och utan skäl oroat? Icke är det troligt. att de Konungar och de Rådgifvare som i nära 30 är haft att vaka öfver Tryckfrihetslagens och Majestätets helgd, icke skulle hafva förr än nu iakttagit sin pligt och rätt begripit Grundiagens ord och mening? Och när Herr vox Hlartmanodorfr sålunda varit den första, som åt ifrågav. lag gifvit en tolkning, som den i Svea Hofrätt valda introuvabla Juryn sanktionerat; att neml. Konungens Konselj och hans Person äro liktydiga begrepp — eger man då Icke ett eklatant praktiskt bevis — enär med visshet torde kunna förntsättas att Regeringen , ehuru (i följd af Hindbeckska Divisionens underlatenhet att hemställa målet) icke officielt dock genom muntlig anmälan afvet, hvad Dess högsta åklagare i vigtiga politiska frågor företaga — att antingen det ministeriella motståndet i 26 föregående år lyckats afböja alla äta af ifrågavarande beskaffenhet, eller ock att det ministeriella inflytandet nu lyckats att, i strid med föregående praxis och princip, få sådane tillåtna? Öch hvem är det således , som nationen har att hälla sig till i främsta rummet om ej till Herr v. HartmansdorsF, som inventerat detta nya system? Emellertid och om vederbörandes plan varit någon vidsträcktare, än att på nägra år och isynnerhet under instundande Riksdag blifva af med H:r Crusenstolpes person, så kan den anses totalt misslyckad. Pressen, istället för att fjettras eller visa sig nedslagen, har tvertom frigjort sig från enskilda meningsstrider , den håller hufvudet mer upprätt än någonsin och den stär såsom en man, med en kompakt orubblig opinion bakom sig. Möjligen väntade man sig icke detta. Men det händer ju de långsynta att de icke se hvad som ligger framför näsan på dem — och så måtte det förhålla sig med mången af nutidens statsmän, som tror sig vara skarpsyntare än någon annan.