några personer, några individer. Den af författaren erkända och bers Å2 Svenska åttskänslan är icke så ensaldig, att den ej vet att skilja sak ifrån person. Den har i H:r Crusenstölpe icke hyllat personen, icke ens den utmärkte författaren, utan representanten af en ils, som den anser rigtig, och den har å andra sidan, i H:r Nerman och hans suffraganter inom Hofrätten och Juryn, icke sett Justitiekanslern, Embetsmännen, o. 3: v., utan representanterna af en motsatt ids, som den anser origtig. Herr Crusenstolpe har intör denna allmänna rättskänsla representerat den från våra arundljagars ord och värt konstitutionella statsskicks hela bestånd oskiljaktiga grundsatsen, att Svensk man må fritt yttra sig Öfver Konseljens åtgärder såsom konselj eller styrelse, och äfven yttra sig klantiraude, både i tryck och tal. så snart det sker anständigt; H:r Nerman har äter uppträdt som representant för-den med våra grundlagar och värt konstitutionella statsskick alldeles oförenliga grundsatsen, att hvarje klander af konseljens åtgärder träffar i första rummet Konungens egen höga personlighet och att om det kan uttydas förnärmande — hvilket alt D kan, så länge ingen lag finnes som noggrannt bestämmer tolkningagrunden ochi denna alltså beror på tycke — så är det ett majestätsbrott. Öfrer dessa iders rigtighet och origtighet är det, som opinionen terat sig; ej öfver H:rr Crusenstolpe, Nerman och den sednares medhällare. Den Svenska rättskänslan har märkt, att Svenske Måns grundkgrenliga yttranderätt. första vilkoret för värt konstitutionella samhällsskick , var i fara: derom har dev yttrat sig; visserligen våldsamt och olagligt i sättet, men rigtigt i saken, och den trotsar Statstidningens hela Äwaga att i omdömet ölver saken upptäcka någon förvillelse. Fiyttad på detta område, på idernas trån personligheternas, blir hufetfragan helt annan, än den Förtattaren i Statstidningen gatt ut på att behandla, och det kan då vara tör Allmänheten ganska likgiltigt huru get lyckas honom att genomföra fragan på den andra ståndpunkt der han står. Men (Författaren i Statstidningen är patagligen orakel för en annan garundsats, som framskymtat förut flera ganger annorstädes , och som det Är angeläget att mota i tid, innan den slar diupare rötter: den grundetsen att Juryn är blott en samvetadamatol, utan andra band för sina beslut, än Ymymännens personliga öfreriggelse. Jurym ännen förstå illa sin ed, om de kunna missledas med en sadan sofism. Man eftersinne blott innehållet af denna högst allvarsamma ed, den lyder så: Allsväldige Gud! Dn skädar mitt hjerta; för Ditt allseende öga är intet uppsåt fördoldt. Vare Din godhet och förbarmande Nåd mig evigt tillsluten, om jag döljer min öfrertygelse i detta mal. Jag svär derföre vid Gud och Hans Heliga Evangelium, att efter mitt bästa förstånd och samvete utlåtande i denna sak afgifva, och att det, som under öfrerläggningen yttras skall af mig i obrotislig tysthet hållas. — Jurymannen förtinder sig härmed tydligen, och upprepadi, att icke dölja sin öfrertygelse i detta mål , att efter bästa förstånd och samvete afgifva utlåtahde i denna sakt; men härigenom är han också lika tydligt bunden att hålla sig till målet , saken, Icke till. några biomständigheter, någonting som icke hör till det mål och den sak, hvilka blifvit framlagda till hans bedömande. Nå väl: för att hålla oss vid den speciella tillämpningen, så var i den sak, som Juryn här bade att bedöma, icke fråga om hvcd den anklagade yttrat vid andra tillfälen, icke heller om han som politisk skriftställare var en farligtt man, som genom stupstock eller fängelse borde tystas eller qväsas; icke heller om den helsosamma verkan på andra politiska skriftställare, som genom ett slikt tystande eller qväsande möjligen var att förvänta: frågan var helt enkelt, om den anklagade verkligen , genom sina yttranden anående konseljen, begått majestätsbrott, och härtill var. genom H:r Nermans försorg. oskiljaktigt fogad den politiska frågan, om yttranden i allmänhet öfrer konseljen mäste i första rummet anses träfta Konungens egen höga personlighet: eller icke? Denna på summa gång iuridiska och politiska fråga var här Osakont, målett, irvarörver Juryn hade att yttra sig och ingenling vidare. Det var också öfver svaret derpå, och ej öfver de besverandes personer, som opinionen yttrat sig sedermera. Öch sedan Allmänheten nu gjort en början med att, litet noggrannare ån förut, jemnföra Jurymännens edgåugar med deras domslut, så torde det väl. som Författaren i Statstidningen befarar, bli svårt om ej omöjligt att organisera (7) cv Jury, på det sätt Författaren tycks förstå saken; och det är deremot alltför möjligt att Ledamöterna i andra Domstolar komma att lika mycket illustreras genom sina organisationsförsök. som någonsin Prezissenten Rosen och Herr Hindbecks division i Svea Hofrätt, nemligen i fall de lyckas lika så väl och frågorna, som genom deras Organisationer skola besvaras, äro lika så vigtiga. (S.)