Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1838, sida 1

Äfven Statstidningen har börjat meddela Några reflexioner i anledning af dagens håndelser. Första Artikeln deraf lästes der i går. Den är ovanligt skickligt författad, klart deducerande, fri från den längesedan obrukbara apparat af floskler och fraser, som på den utomordentliga talangen tid så ofta spökade i Statstidningen, och icke mindre fri från den lumpna advokatur, som så nyss våldförde allmänna rättskänslan under högmålet. Väl väcker det något misstroende, att en så omtänksam Författare icke funnit sig kunna uraktlåta att börja sin afhandling med ett bekant oratoriskt konstgrepp: med en komplimang åt dem han söker öfvertala; men detta konstgrepp betyder numera föga. Det förvillar lika litet vår tids läsare, som fraserna och flosklerna skulle göra det. Man halkar eåledes lätt deröfver och följer med interesse Författaren till hans öfriga framställningar. I dessa har han utan tvifvel rätt, hvad många väsendtliga omständigheter heträffar: hvad man hufvudsakligen kan anmärka dervid, år sjelfra öfverflödigheten af hans bevisning. Ingen som tänker lugnt, ingen af de Tidningar, mot hvilka hav röjer så ogent öga, har någonsin bestridt hvad han omständligen söker ådagalägga, eller att stampningar och sorl inför en domstol och inslagna rutor hos en embetsman, — kort sagdt: våld, hot och skymford — icke äro lagliga opinions-yttringar och icke bevisa någonting för rigtigheten af den opinion, som dermed skulle uttryckas. Våld, hot och skymfningar voro aldrig nägra bevis: aldrig — man märke det vål: hvarken på den ena sidan eller på den andra! — Detta medgifvet , följer likväl icke hvad Författaren vidare vill sluta, eller att en sats som förvändt bevisas, derföre i sig sjelf är falsk och icke kan bevisas rigtigt på annat sätt, eller med goda skål och sundt förnuft. En sådan sluttöljd är lika så origtig, som att påstå 2 gånger 2 icke vara 4. derföre att en skolmästare. hvars tålamod tagit slut , någon gång berisat 2 ganger 2 vara 4 med tillhjelp af ett slag vid örat och ett skällsord mot en oläraktig pojke. Två gånger två fortfar icke dess mindre att vara fyra, och blir i evighet icke fem. Likaså kan den opinion, som så olagligt, uttryckte sig in ör Svea Hofrätt och ntanför Herr Nermans vaning i Ålandsgränd, vara ganska rigtig, i trots af cet origtiga uttryckssättet. Författaren i Statstidningen bar ej berkat att den icke är det; ty han har alldeles icke vidrört den 3 han har kringgått den Petta låter besynnerligt, då hela hans stråfvande låtsar gå ut på att framställa opinions-yttringens grundlöshet; men om man ej låter förvilla sig af skenet, skall man snart upptäcka att han sysselsätter sig med någon ting helt annat än den ifrågavarande opinionens verkliga föremål. Detta andra är ingenting vidare än Herrar Crusenstolpe och Nerman, personerna, sådana som de uppträdt emot hvarandra i högmålet, och personerna i Hofråtten och Juryn, som afdömt det. Men förjätves skola Statstidningens författare, eller hvilken annan som helst , med användande af hvilken talang som helst, lyckas inbilla Allmänheten , att opiuions-yttringarne ensamt gällde