Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1838, sida 1

————— —— — sÄ(qÄFF14 Herr v. HARTMANSDORJTJF, såsom lagens tolkare, bedömd af Dagligt Allehanda. Det har nu en tid bortåt så mycket varit skrifvet om Konungens allena regerande , om Sveriges rent monarkiska styrelseform, konseljens identitet med majestätet, och den ministeriella oförmågan att, enligt Sveriges grundlag, göra sin vilja gällande emot Konungens, att man väl torde böra tillse, huru dermed, åtminstone presumtionsvis , förhåller sig t. ex. just i den fråga, som för dagen sysselsätter hela allmänheten , den neml. ang. Svenska folkets yttrandeoch granskningsrätt örver sin Regerings åtgärder och beslut, samt huruvida en anmärkning mot dessa må qvalificeras och straffas såsom brott met Konungens majestät. En hvar vet, att Tryckfrihetslagen alltsedan 1812 haft enahanda lydelse som den ännu bibebåller uti det moment, hvilket angår straff för lastligt tal å Konungen. Nu är det äfven ett faktum att, oaktadt allt det mer eller mindre allvarsamma klander, som, sedan införandet af vårt nya statsskick, blifvit både af Herr Crusenstoipe och många andra i tryck yttradt mot Regeringen och angaende dess befordringsoch hushållssystem m. m., hkväl intet enda åtal egt rum med yrkande af ansvar enligt 3 8 4 mom. T. F. d. v. 8. såsom för majestätshrott. Under denna tid hafva dels framlidne Herr Grefve af Wetterstedt och numera Statsrådet Friherre von Schulzenheim beklädt Hofkanslers-embetet, och de bafva följaktligen aldrig hyst eller ens vågat hysa den föreställningen om Konseljens ledamöter, att de egde lika skydd som Konungen, eller att ett under deras ansvarighet emaneradt Reg:s beslut skulle vara synonymt med en personlig handling af majestätet. Följden har också, som sagdt är, varit, att Tryckfrihetslagen varit tillämpad i nära 26 år, utan att Regeringens Åklagaremakt ifrågasatt , det klander emot styrelseåtgårderna skulle innefatta smådelse emot den regerande Konungens person. Folket och skriftställarne borde således anse sig fullt berättigade att anse ifrågavarande grundsats häfdvunnen. Men se, knappt hade H:rwv. Hartmansdorff fått Hofkanslers-förordnandet på fickan , förrän han, uti mer eller