Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1837, sida 1

Gör man nu en liten utflygt åt ansvarighetslagarnes område, för att bes trakta huru deras tillämpning ser ut, ranglistans alla grader igenom, så är det som man färdades i en djup dalsluttning. höljd af dimma. Nederst åär detta töcken tjockt och tungt: man ser ej hand ifrän sig, och utan den yttersta försigtighet äfventyrar man lifvet, eller åtminstone att stupa på näsan, vil hvart steg. Litet högre upp glesnar det redan: man andas lättare, utsigten vidgar sig och man börjar bli trygg; ånnu högre, och man står i fullt solsken, ser dimman djupt nedunder sig, har ingen aning om dess vidrigheter, och kan le åt dem som kräla der nere, i fall man ens märker dem. Bokhållaren Beluner, Tullförvaltaren Svensson, Kontrollörerna Lennman och Middendorff, samt Kammarradet. Winroth äro dels suspenderade, dels hotade med mer eller mindre svåra följder för det de icke sett bättre upp med Finers financiella äfventyr. Kanslärådet Walerius, som fått ansenliga förs skotter af honom, förvaltar som förut sin tjenat, men anses likväl vara jäfvig att befatta sig med undersökningen. Presidenten af Billbergh återbetalar sitt förskott. och dermed punkt. Generaltullchefen Grefve Posse utförer sjelf va undersökningen såsom en alldeles ojälvig ransakare och domare. Så långt Spegeln. Vi tillägga: i hvilken afsigt lönar väl Staten sina högre Embetsmån, om ej derföre att de samvetsgrannt skola uppfylla sinag med de emottagna kallen förenade, pligter? Aflägga de icke, vid emottagandet af desamma, såsom en den säkraste borgen för rättrådigheten af sina embetsmannahandlingar. ed härpå? Böra de säledes icke, sä väl till följe af sin ed, som den rättskänsla, Staten förmodat dem hysa. och utan tron på hrilken den aldrig kunnat anförtro dem ett af sina maktpåliggande embefen — böra de icke, säga vi, till följe af begge dessa skäl, göra sig det till en oifrånvikelig regel att ständigt hafva Statens bästa såsom hufrudföremål för allt sitt görande och latande i embetsmannavåg? Kan nu detta icke annat ån besvaras med Ja: så uppstår nästan af sig sjelf den frågan: är icke livar och en, från dessa Embetsmäns sida tagen åtgärd, som icke stär tillsammans med Statens fördelar, ett brott mot deras af dem besrurna pligter? Äfven denna fråga maste jakande besvaras; men detta jakande brännmärker då pligtbrytaren såsom menedare, och en sådan hvarken kan eller bör få förvalta ett af Rikets embeten; ty hvilken kontroll kan man sedan hafva på haus handlingar? Detta vare sagt i allmänhet, utan något särskilt afseende å de i Finårska balansen invecklade Embetsoch fjenstemän. Hvad åter de så kallade förskotterna beträffar; så behöfs ver man nästan icke vara utrustad med annat än ganska vanligt menniskoförstånd, för att inse till hvilka financiella oredor ett dylikt förskottssystem, drifvet i större skala, onndvikligen skulle medföra, Vi känna icke speciella beloppet af den lön, Herr Canzlirådet Valerius, såsom förste departementschef, årligen uppbär af Staten; men vi hafva goda anledningar att betrifla. det den uppgår till den summa, hvilken Herr Valerius. såsom förskott, låtit, af den numera aflidne Finer. till sig ntbetala. Häraf skulle således följa, att Herr Valerius anticiperat en större eller mindre del af ett annat års lön, och vi bedja våra läsare eftersinna, hvilka vådliga följder det skulle medföra om denna princip erhölle en större utsträckning. Embetsoch Tjenstemannen känna, lika litet som någon annan, dagen och stunden, då döden sätter ett mål tör deras jordiska verksamhet, och icke alltid, kanske till och med sällan, befinna sig, vid deras frånfälle. deras ekonomiska affärer i det skick att sterbhuset är i stånd att återbetala ett större förskott. Hvem drabbar då förlusten? I första handen den, som lemnat förskottet. Men om denne gjort så många sörsträckningar, att han sjelf är insolvent? Svaret på denna fraga finner man tydligast och bäst afgifven i den Finerska balansen , rörande hvilken man snart får se, huru samvetsgrannt 47 3 Regeringsformen, 2:dra och 9:de af instruktionen för Generaltullstyrelsen af d. 15 Juli 1823 samt Kongl. förordningen af d. 21:ste Mars 1735, jemförd med Kongl. förklaringen af d. 23:dje Mars 1807 komma att tillämpas2 ——