Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1837, sida 1

INLÄANDSEA UNDERRÄTTELSER I SAMMANDRAG. Baron Van der Streten de Ponthoz har af Belgiska Regeringen blifvit utnämnd till Charge dafjaires vid Svenska och Danska Holven. Angående den för någon tid sedan hos bryggaren Schmiedle yppade eldsvåda, tyckes det blifva allt mer och mer sannolikt, att den tillkommit genom mordbrand, för hvars anläggande en, kort före eldtillsället i Schmiedtes tjenst stående smedgesäll, vid namn ÖOtte Wilhelm Carling, ännu fortfar att vara misstänkt. Väl har Carling med 2:ne vittnen styrkt, att han, den natten elden var lös i Sehmiedtska egendomen, uppehållit sig hemma hos sin i en aflägsen del af staden boende fästeqvinna, Åaria Hellberg ; men detta vittnesmål motsäges af icke mindre ån årfa andra personer, hvilka påsta sig icke allenast bafva sett, utan äfven samtalat med Carling dels vid sjelfva eldsvådan, dels i närheten af densamma. Härtill kommer dessutom flere å en mordbrand syftande hotelser. hvilka Carling vid åtskilliga tillfällen låtit nodfalla sig och som nu i hög grad gravera honom; hvarföre han ännu i häkte mäste afbida vidare undersökning i det mot honom anhängiggjorda brottmål. Bolagsreglorne och utlånings-reglementerne för de inom Småland och ÖSstergöthland nyligen inrättade privatbanker hafva nu förevarit i Statsrådet samt blifvit hufvudsakligen gillade och de sökta oktroyerne i nåder bifallne. Från Provinsen Nerike hafra underdaniga framställningar i samma ämne till Kongl. Maj:t inkommit och bero ännu på nådig pröfning. Det berättas att Ryska legationsrådet Bodisco blifvit utnämnd till Rysk Minister i Washington och kommer att dit afresa nästkommande månad. Uti målet mellan Premierlöjtnanten Ehnemark och Båtsmannen Flur här aktor, Herr Lagman Fehodin, yrkat att premierlöjtnanten Eknemark. i stöd af 2 kap. 30:nde 8 Krigsartiklarne, jemförd med 18:de 8 Kongl. cirkuläret af d. 26:te Novemb. 1812, måtte af Krigsrätten dömas skyldig att undergå 3:ne månaders arrest i läst rum å högvakt eller fästning. hvars under sällskap honom ej tillåtas må. Ä frer den stora balansen vid tullen har nu till Regeringen afgifvits en berättelse från Generaltullstyrelsen, hvaraf synes att den äterstående bristen, när alla säkra tillgångar afdragas, utgör omkring 190000 R:dr B:eo. Då hela saken med skäl väckt så allmänt uppseende, så hafva försvarsskrifter regnat i Tidningarne för vederbörande. I en af dem söker man enkannerligen bevisa att Generaltulldirektören alldeles icke bör lida något mehn genom denna händelse. Det står väl i 1825 års Instruktion för Generaltullstyrelsen, 8 2. att Generaltulldirektören, som innehar ett förtroendeembete, är i första rummet Kongl. Maj:t ansvarig för Tullverkets behöriga styrelse, för Tullförfattningarnes skyndsamma tillämpning och kraftiga handhafvande. till lättnad för handeln och de inhemska näringarnes skydd. samt för tullinkomsternas ordentliga upnbörd och lererering--; men hvad det betyder att det stär der, inser hvar och en nu mera, skulle det tyckas. Emellan 130 och 140 skuldsedlar för åtskilliga lån. funnos i Finärs göms mor. Största bristen i hans kassa härrörde från län till den. som fört sjelfva uppbördsboken, Kammarskrifraren Udden, af hvilken 31 skuldsedlar der anträffades till ett sammanräknadt belopp af 22850 Rdr B:co: denne lade genast in och gjorde konknrs. Hela verkets kontrollant, Advokatfiskalen Lagerlöf, var hos Fingr debiterad för 1200 R:dr B:eo: Generaldirektörens närmaste man, Förste Departementschefen KansliRadet Valerius, för 6655 R:dr: hans företrädare i tjensten, Presidenten af Billbergh, för 300 R:dr. De tre sistnämnda summorna sågas nu icke vara län, utan förskotter: åt H:r Lagerlöf på lön, och aktoratsprovisioner, åt H:r Valerius på lön och åt H:r Billbergh på pension; det oaktadt hafva både H:rr Valerins och af Billbergh skyndat sig att Återbetaladessa förskaotter. så att de icke skulle ingå i den qvarstående kassabristen, af hvilken de ej heller nu utgöra någon del. Det var naturligt att dessa förskotier togos af uppbörden. Voro de behöriga , således icke lån. så var återbetalningen af dem fullkomligen öfverflödig; men när denna ändå blef gjord, och egenskapen af lån sålunda erkänd i handling om ej i ord, så mäste det förundra hvar och en som hör det, att H:r Presidenten af Billbergh sedermera formligen förklarat i en genom tryck allmängjord skrift: att UI:r Presidenten aldrig före Finers död kände eller hört omtalas att han brukade utlåna peenängar, uldraminst hf unpphörden.s