Dagens Nyheter – 8 oktober 1874, sida 2

nöje nödgas mor Greta plocka åt dem hvad hon kan draga undan era ögon. — Det är icke sant; det kan icke vara sant. — Det är sant, och hvarenda granne i byn vet det. Haf bättre uppsigt, och pi skall få se, att jag ej ljuger. Men nu har jag icke sagt detta, på det att grannas skall fara fram som en tyrann möt hustru och barn och bli ändå snålare. Utan jag har låtit grannas veta det, på det att han må bättra sig och som en kristlig och förståndig äkta man och far gifva sin hustru och sina barn hvad de behöfva. Om grannas så gör, skall jag tiga med hvad som hände i natt. Men om grannas fortfar i sin girighet och obarmhertighet, så skall grisen fram till häradsrätten och det utan förskoning. Nu vet ni hvad ni har att rätta er efter. Dermed lemnade Erik Jansson sin granne, som stod der alldeles förintad och stirrade efter den bortgående. Länge stod han så och ett kaotiskt virrvarr rådde i hans hjerna. Den tappade sjöskumspipan fick ligga der hon låg. Zachris Pehrsson visste ej längre, om han var sig sjelf, eller om han var den sgjelfdöde grisen. Slutligen stördes han af sin hustru, som genom köksfönstret hade sett de båda männens samtal och börjat känna sig orolig öfver sin mans långa stillastående. — Är du sjuk, gubben min? frågade hon, i det hon ryckte honom i armen. Zachris Pehrsson kastade en bister blick på henne. — Gif mig min käpp, röt han med en ton, som om han velat förkrossa den godsinta, ödmjuka qvinnan, gom stod framför honom. Mor Greta skyndade in efter det begärda och var ögonblickligen tillbaka dermed. Hennes man ryckte åt sig käppen, gaf henne ännu en bister blick och satte af som en pil, utan att säga ett enda ord. I — Hvad kan det nu vara, som har retat honom igen? frågade sig bekymrad mor Greta. Hon skulle blifvit ännu mer bekymrad, om hon vetat af vatt mannen styrde: sin kosa till handelsboden i kyrkbyn. Zechris Pehrsson stod redan på trappan till den lilla boden, som utom alla sina öfriga förtjenster äfven lyckliggjorde församlingen med en ymnig tillgång på öl och vin. rn hade redan fattat i handtaget till den med ett rundt glasfönster sirade dörren. Då ändrade han sig plösligt, vände om, följde en stund landsvägen och tog så af på en sidoväg, som ledde upp till hans skogslott. Hvad företog han sig i skogen? Förmodligen var det icke han, som gjorde något, utan vår Herre, som företog sig att slå det ena dunderslaget efter det andra på hans stenhårda hjerta. Den gamle syndaren måste genomgå en svår kamp. Det var sent på aftonen, då han återkom. Mor Greta väntade honom vid grinden. Hon var utom sig af ängslan. Hon hade låtit höra efter honom hog de sju barnen och öfverallt fått svaret, att man ingeustädes sett honom. — Hvar i himlens namn har du varit! utropade Hon, då han kom. — Måtte väl vara gammal nog att sjelf kunna hålla reda på mig, svarade han. Mor Greta, i morgon skall du slagta en af kalfvarne. Om söndag skola vi ha kalas. — Kalas! skrek mor Greta: Vi bråka ju ej ha kalas annat än när husförhörsturen kommer till ossg. — Men nu skola vi göra ett undantag. Du skall äfven brygga en tunna godt öl. Jag vill göra mina barn och mågar en glädje. Dessutom skall Erik Jansson bjudas. — Rusthållaren, vår granne? — Just han. Jag hoppas, att vi hädanefter skola komma att ofta umgås. — Ännu en sak vill jag säga dig. När. du behöfver nya kläder, elier kaffe och socker, eller hvad det eljest vara må, så säg mig till: jag skall hädanefter sjelf bestrida dessa utpifter. — Store Gudh utropade Greta och slog förtviflad tillhopa händerna. : Min man har blitvit tokig. — Jag har varit tokig, genmälde Zachris Pehrsson lugnt.. 3 — Nej, säger jag, envisades hustrun, han är tokig. Och bittert gråtande följde hon honom in. Följande aton visste man redan i heia socknen, att nämdeman Zachris Pehrsson skulle om söndag hålla kalas för sina barn och sin härmaste granne. Öfverallt instämde man i-det omdöme; som mor Greta tällt, och hans söner till och med allvarligt ifrågasatte att efterskicka läkare. Alla irån hans hustru till den minsta gosse i byn kastade medlidsamma blickar på den rike nämdemannen, men han låddes om intet. och log i-smyg ett godt leendeö, ett: hjertegodtleendö,tett sådant leende, som ej under tiotal af-ån gått öfver hans läppar. v Söndagen kom, och de till kalaset inbjudna sönerna. med sina hustrur och. döttrarna med sina män sågö så allvarliga och dystra ut, som om de: blifvit kallade till begrafning. Hvad Erik Jansson beträffår, så hade han alltid en likbjudareuppsyn.