Dagens Nyheter – 8 oktober 1874, sida 2

borna kunna det, svarade mannen, hvilken ej för hustrun vågade omtala sin bedrift under natten. — Men hvad går åt dig? Aldrig förut ha vi fått behålla något hemma af en slagtad gris, som skulle till stan, och nu vill Za ta ett stycke af det der djuret, som man ej kan veta hvad det har för fel. — Du gör som jag säger, befallde Zachrig Pehrsson i myndig ton. .—Men jag säger dig tillbaka, att ingen af tjenstfolket vill äta en bit deraf, och du måtte vill inte tänka tvinga mig dertill. — Jag äter upp alltsammans ensam. Du kan slippa taga så stort stycke, men tillräckligt att smaka på vill jag ha. Och nu vill jag icke höra några invändningar mer. Mor Greta vågade ej heller göra några sådana. :Ifon blott runkade på hufvudet och beredde sig att lyda befallningen. Middagen kom och Zachris Pehrsson fick vara ensam om sitt grisstycke. Han skrattade inom sig sjelf och åt med strykande aptit. Hämden är ljuf, och grannens gris smakade honom ypperligt. Efter måltidens slut tände han till sin hustrus förvåning en pipa och gick ut på gården att röka den. Äfven Erik Jansson var ute på sin gård och hans anlete hade det vånliga melankoliska uttrycket. Frestelsen blef Zachris Pehrsson för stark. Kosta hvad det ville, måste han drifva litet med sin lurade granne. — God middsg, Erik Jansson, sade han och gick till gärdesgården. — Tack, Zachris Pehrsson, svarade rusthållaren och gick honom till mötes. — Har grannas afskickat sitt stadsbnd? frågade nämdemannen. Den andre jakade. — Nå, behöll inte grannas något hemma af grisen? — Jo, svarade rusthållaren. — Behöll grannas något af sin? — Äfven jag behöll litet, upplyste Zachris Pehrsson. — Nå, hur smakade grannås gris? — Den var rätt god; vi ekola äta mera deraf om söndag. Nämdemannen hade svårt att ej utbrista i ett hånskratt. Han tillkämpade sig emellertid med möda fattningen. — Tänker grannas smaka på sin gris? frågade nu Erik Jansson tillbaka. — Det är redan gjordt? — Var den god? frågade rusthållaren, men denna gång ryckte det dock i hans melankoliska ansigte. — Bättre än man kunnat förmoda, svarade Zachris Pehrsson, och äfven i hans mungipor ryckte det starkt. Det var för roligt att på detta sätt få drifva med Gudsbarnet! Men leken skulle snart vända sig. — Brukar grannas lägga sig tidigt om qvällarne? frågade Erik Jansson. — Det beror på omständigheterna. Brukar inte rusthållaren det? — Ibland händer det, att jag är länge uppe. I går natt bt. ex. — Hvadmenar grannas? frågade Zachris Pehrsson, som plötsligt blef lika blek som han förut varit röd af ansträngningen att! dämpa sin skrattlystnad. — Jag menar, sade Erik Jansson, att det har gått för granna, som det står i psalmen: Han hafver gräft en grop och kastat den grannt ut -och är i den gropen fällen, som han gjort hade. — Jag förstår inte ändå, sade nämdemannen, som sökte visa sig lugn, men likväl började känna sig något orolig. — Nämdemannen. skall nog förstå mig bättre, fortsatte rusthållaren, när jag säger hoaom, att han till middag har ätit af sin egen sjelfdöda gris. Zachris Pehrsson släppte sin pipa och stirrade pa den talande. R ad Vi voro två personer, som sågo hva grannas gjorde i natt, fortsatte denne, och et vore lätt för oss att skaffa er en fulan: teckning i häradsrätten protokoller. — Jag ger hundra riksdaler, framstammade Zachris Pehrsson, som med ens uppgaf all tanke på försvar. — Gif dem åt er son i stället, sade rusthållaren, han, som i går bad att af sin far få låna en femtia, men blef nekadoch nödgades vända sig till mig. : — Vet grannas äfven det? mumlade nämdemannen alldeles tillintetgjord. — Jag vet mycket mer, sade Erik Jansson lugnt. Hör mig nu! Jag vill icke nämdeman något ondt, och derför brydde vi oss ej om att gripa er på bar gerning, fastän det varit en lätt sak. Vi läto helt enkelt bytet Sa AE — Men låt mig ge grannas ett råd. Nämdemannen teg. — Grannas har också åt många andra än mig gräft gropar och sjelf fallit i dem. Grannas har en alldeles för god, hustru åt sig och nekar henne ändå penningar till. oundgäng-, liga utgifter. Hon måste ha sådana oc tvingas derför att bestiäla orannas på allt.