Dagens Nyheter – 8 oktober 1874, sida 2

AU) — Hvarför skulle jag ljuga för dig? svarade hon okonstladt. Du är ju min andre far. — Det är jag, det är jag! Han tryckte henne ömt till sig. — Du måste skänka mig fullt förtroende, fortfor han. Jag skrifver således till Freiendorf, det är min pligt såsom din förmyndare. Ja, men hvad skall jag egentligen skrifva til honom? En så delikat sak måste behandlas på ett fint rätt, Huro? Hon lutade fundersam sitt hufvud mot den lilla handen; — Säg honom sanningen, återtog hon, säg honom heit enkelt att jag beslutat att aldrig gifta mig — det är det minst sårande för honom, — Åter desga griller! utropade öfverjägmästaren missnöjd. — Det är min fullkomiga öfvertygelse, svarade hen och pressads ihop den fina munnen; jag passar icko för äktenskapet, jag är för otålig, för lättretlig. Min nator är alldeles för lugn för att den skule kunna låga upp till pastionerad kärlek — och dessutom — hon talade med en energisk bestämdhet, som ej tillät några tvifvel. — her jag öfverlagt allt under dessa sista dagar... — Dessa sista dagar? inföll han förvånsd. Jag trodde att du redan för längesedan bade fattat ditt beslut.