Dagens Nyheter – 14 juli 1874, sida 2

mig en dag, om jag behagade hare till middagen. Jag svarade ja och tackade förbindligast. Men först skulle jag dock sjelf vara med om att skjuta honom. Hvar äro hundarna? frågade jag. Finnas inga och behöfvas inte heller, svarade värden. Damerna få bli hundar; vi skola ut på klappjagt i parken utanför ladugården. Jag låter sätta på stekgrytan, sade värdinnan. Åren I då så säkra på haren?4 invände jagMankerar aldrig, genmälde herrn i huset. — Det finnes 3 å 4 harar i parken och vi skola råed visshet knäppa allra minst ett par. Nåväl! Det bar af. Vi gingo både män och Gvinnor ur huset. Hundarne, d.v.s. damerzra, gjorde i början sin sak förträffligt; de klappade händerna, hojtade och skreko och skrattade. Vi fingo genast upp. — Ett par bommar hördes — så blef det tapsit. Vi fiogo upp igen och jagten pågick i sina fyra å fem runda timmar. Då tröttnade hundarna och lågo efter benen alldeles oerhördt. MHungriga voro både de och vi. Hare skulle vi dock ha. Hundarna kördes åter till skogs. — De hade knappt börjat skrika i, förrän den minsta lilla rackan, omkring 10 år gammal, gaf halst och ropade: Här äro de alla fyra — jag ser dem. De sätta i väg rakt öfver bortåt Ystad. Vi gingo nu sjelfva på slagena (spåren) och se — på omkring !, fjerdingsvägs afstånd gubbade våra 4 harar hvar på sitt håll öfvesx den skånska slätten. De, som kuggade oss på middag, det var de, det, och i stället fingo vi äta qvällsmat, men inte var det hare. Roligt dock ha varit med på en klappjagt. Jag var en gång inviterad på elgjagt i Vermland. Vi gingo tidigt på morgonen till skogs, men hundarne fingo dock icke upp annat än hare. Dermed höllo vi också till godo. Flera blefvo fällda. I sjelfva skymningen fingo vi upp. Det gick friskt en stund; men det blef plötsligen slut på skallet, hundarne kommo till oss och ville inte ut vidare. De gäspade och vi med. Vi kommo emellertid till vårt bestämda nattqvarter, en gammal präktig lada i en löflunge. Utanför ingången slogo vi oss ner och superade med god aptit. Vi funderade på hvar jösse kunde hafva tagit vägen, men fröjdade oss dock åt ett gladt återseende i morgongryningen. Härvid begåfvo vi oss in i ladan, men, hast du mir geschen, hvem öfverraskade oss vid vårt första inträde i ladan, om icke just lilla jösse sjelf, som med väldiga skutt lemnade både vårt nattqvarter, oss och hundar bakom sig, såsom hade vi varit pestsmittade. Så nära var det emellertid, den gången att haren och jägarne blifvit sängkamrater. För de jagtvänner, som idkat studier i Upsala på 1830-, 40eller 50-talet, är gubben B—, källaremästare och ifrig jägare, fullo väl bekant. Han är numera afliden. Att få följa med på hans jagtutflygter var en dubbel njutning; han hade nemligen alltid en utmärkt matsäck. Jaghistorier af den mest otroliga beskaffenhet uppdukades då af deltagarne. En dag voro några ovanligt friska pojkar, studenter, med gubben, som försäkrade med sin vanliga nästan, att om de också vore dubbelt så många i sällskapet, skulle han dock sjelf skjuta den första haren, ty ingen kände passena såväl som han, menade han tro på och dervid fick det förblifva. Man släppte. Efter en -stund skreko bundarne i. Gubben sprang för att passa upp. Ingen af de få, som följde farbror på närmare håll, tycktes vilja göra honom förträdesrätten stridig. Den gamle försvann i buskarne åt det håll, hvarifrån skallet hördes. Pang! — Det small — alles todt! skrek gubben. Skallet tystnade genast och alla rusade fram till farbror, vid hvars fötter låg en grann hare. Studenterna upptogo haren och betraktade