Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 2

börja att hoppas att vår Herre gom föder eparfvarne äfven skall föda dem. Det betyder att nu kommer herrskapet hem; att herr Henrik och juogfru Pernille, som under hela sommaren uppfört: CNär katten är borta, dansa råttorna på bordet, nu ha slutade sötebrödsdagar. Det betyder, om man skall tro den grymma almanackan, att nu har September, Chöstmånadt, inträdt. Och detta allt sker utan att naturen tyckes veta af det ringaste. Står icke den lika vårligt grön, lika fiisk och skön som förr? Men såg väl ännu knappast ett gulnadt löf falla till marken. Drömmer ej naturen ungdomens drömmar, pär hon skulle börja att sömma på sin svepningsdrägt? Särskildt denna leende, skalkande natur kring Stockholm är en Diana af Poitiers — förlåt jeomförelsen — hvilken egde alla ungdomens behag, fastän tiden högljudt tillropade henne: du är gammal vordexr ! Apropos detta, låtom oss omtala en syn vi nyss sågo: Det var en af qvällarne. Det var så tyst det kunde vara i Stoczholm; på afstånd hördes fråa musiketablissementen dessa tonfall, hvilka än erinrade om lärka öfver solig slätt, än om trast i sommarskog en stilla qväll. Synen var en himmel, djupt mörkblå som ett qvinncöga; på denna framsimmsede de hvitaste, skäraste silfvermoln som svanor på en in:jö. Fullmånen sken magiskt deröfver och bredde en knappast märkbar slöja öfver förtroilningen, och stjernorna trädde blänkande och glänsande fram likt skalkaktiga barn för att betrakta den under dem varande verlden. Så aflöste bilderna hvarandra. Vi märkte dock, när vi på en gång öfverskådade äetta himleahvalf, hvad det var. Det var höstens blida anlete. Hvem vet ej att han gråter, att han inom kort kläder sig i säck och asko; men hans första inblickande hit ned med hvita moln, stjernig himmel, djupblå färgtor, när han ännu vistas i rornan Skulds riken, är just ett sådant gom det vi sågo. Blanchs kaf — trubaduren i kungens trädgård, han, hvilken bygger upp den ena Jakobsstegen af toner efter den andra mot Jakobs kyrkogård; Berns salong, den glade folkskalden bland blommor ; — Hasselbacken, den eviga ungdomens representant; — och Strömpsarterren, nsjaden, uppstigen ur vågornas famn — alla bleknade de vid den sköna synen. Ea lång suck gick genom de gröna träden i alla Stockholms omgifningar. Ty hvad betydde denna syn som de sågo? Att allt i denna horrliga natur, när och fjerran, skall inom kort förvissna och dö; att den glada musiken, de glada skratten, de klingande glasen, allt under en svärmande sommarhimmel, skall försvinna liksom det endist varit trolleri. Det bleka minnet skall inom kort sitta allena och gråta med höstens tårar på de lyriska ställena och vindens ande susa bland de nakna träden och sjurga: Fåfänglighet, förgänglighet! Men Hasselbackens, Blanchs, Berns fåer fatta sina trollspön. De höja dem — och in ien verld af skimmer, toner och susande perlor träda vi. -Det är som vi efter en långsam vandring ien höstlig skog plötsligen befinna oss i bergakozungens underverld. Må naturen snyfta-vid blomstrens graf derute; hvad rör det oss! Vi höja vårt glas och utropa: CSkönt sjunger väl fågel mellan de gröna träd, men sköntljudar hans drill ock i bur! Från poesien till prosan : från musikestraden till boddisken är blott ett hopp, och vi våga det. Det är oro i lägret, hvart man kom: mer; minuthandelsexpsditerna skaka sina bojor och, det vilja vi påstå, med ej särdeles fina händer, att döma af deras sista sammanträde å Ladugårdslandstestern. Erkännas måste att handlandena äfven visa ringa tillmötesgående i fråga om expediterna3 fordringar om förkortad arbetstid. Bland den mängd af handlande som tillstädesvoro å nämnda möte uppträdde endast trenne, den ene ytterst konservativ, den andre ytterst liberal, den tredje slutligen förmedlande. Den förste, en garnhandlande, omtalade att han under sin tjenstetid fick stå i bod från kl. 4 om morgonen till-kl. 11 om qvällen; han ville, såsom minuthandlande betraktad, ej ge efter en enda minut. Hjelpte ej annat, så skulle han lägga ut sina garn för damerna — och antaga qvinliga biträden, När qvinnorpa kunna bli filosofie doktorer i våra dagar, så kunna de äfven bli handelsexpaditer, sade han. Det ärinte svårare det! Den andre handlanden påstod deremot att både handlande och expediter