Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 2

bommar kundo stängas; och han befann sig väl i ensamheten. Han stod länge framför den lilla madonnabilden och såg andäktigt på den stjerngloria af silfverpapper, som var klistrad derpå. Men det föll honom icke in att bedja, Och hvarom skulle han väl också ha bedt, han, som hade förlorat hvarje hopp? Han tyckte, att dagen aldrig tog slut. Han längtade efter mörkret, Han var trött och blodförlusten hade försvagat honom mera än han ville tillstå för sig sjelf. Han kände häftiga smärtor i harder, satte sig på en pall och löste upp förbindningen. Dot till. bakatröängda blodet strömmade åter fram, och handen var mycket uppsvälld omkring såret. Han tvättade den omsorgsfullt och afkylde den lävge. Då han åter tog den upp ur vattnet, kunde han tydligt se spåren efter Laurellas tänder. — Hon hade rätt, sade han. Jag var galen och förtjenade icke att bli bättre behandlad. I morgon skall jag skicka tillbaka halsduken till henne med Guiseppe. Mig ekall hon aldrig mera se. Och nu tvättade han halsduken mycket väl samt härgde upp den i rummet, sedan han gjelf förbundit den sårade handen, så godt sig göra lät, med tillhjelp af den andra och tänderna. Derefter kastade han sig på sängen och tillslöt ögonen.