Bag, VVVITKUG ALIVE SUV MU VITARE SE AA tigare klasserna. Och det förhåller sig vorkligen så, som araber ofta sagt mig, att hustrur och döttrar af förmögna eller förnäma arabiska familjer aldrig visa sig på gatorna. De lemna aldrig hemmet, om icke möjligtvis någon fredag — arabernas söndag — för att göra en promenad fill kyrkogården. Till och med på en utflykt i vagn har jag aldrig mött en arabisk qvinna, vare sig i stad eller på land. Deremot har jag i Stambul, i Skutari, i de vid Bosforen belägna villakolonierna dagligen sett turkiska qvinnor, hvilka, att döma af deras rika drägt och det antsl tjenare och tjenarinnor, som åtföljde dem, uppenbarligen tillhörde rika och förnäma familjer. ÅAnnu oftare och talrikare mötte jag dem alla tider på dagen i Konstantiropels omnejd. Två, tre, ända till fyra suto de i en elegant och brokigt utstyrd liten vagn, dragen af en två hästar, och blickade med sina dunkla ögor, leende och pladdrande, på de förbigående. Efter hvad i den turkiska hufvudstaden boende europeiska damer ofta sagt mig, äro dylika utflykter ett af de turkiska qvinnoraas mest omtyckta nöjen. Till ännu större antal såg jag dem vidare på de små ångbåtar, som underhålla förbindelse mellan Stambul och villakolonierna vid Bosporens stränder. I grupper och skaror, ofta sex till åtta på en gång, kommo de ombord och lemnade åter båten i Sopana, i Skutari, i Ejub eller å någon annan af hans många tilläggsplatser dit de reste, sannolikt för att besöka några af sina väninnor. Under öfverfarten uppshöllo de sig å fördäck, som till en del, genom ett tvärt öf7er båten draget förhänge, var afskildt från det öfriga fartyget. Hvarje ångbåt, som underhåller förbindelse mellan hufvudstaden och de olika punkterna vid Bosporen, har ett sådant Sharem4, Helt obasväradt gingo de turkiska qvinnorna tvärs genom de särskilda grupperna af andra passagerare till detta 4haremX å fördäck, för att bakom det skyddande förhänget ostörda skratta, fnittra och pladdra med hvarandra. Europeiska fruntimmer, som vid sina resor äfven tagit plats i detta Xharen8 ha ofta berättat mig hur glada, uppsluppna och äfven barnsliga turkinnorna visa sig här; hur de spegla sig och kläda sitt hår samt hur de stycke för stycke undersöka och fingra på sina kristna medpassagerares europeiska drägter för att göra sig underrättade om huru hvarje särskildt plagg begagnas samt af hvad slags tyg det kan vara gjordt. Jemte promenader i vagn äro besök hos väninnor och bekanta de turkiska gvinnornas mest älskade förströelser. Vanligtvis qvarstanna de då hela dagen, blott undantagsvis flera dagar. För ett sådant besök fordras emellertid särskild tillåtelse af hr gemålen, som dock ofta brummande vägrar att ge en sådan. — Hvad skulle våra europeiska damer säga, om de för hvarje gång måste begära tillstånd att besöka en väninna? — Nästan alltid äro dessa besök af helt oskyldig natur och ha blott till mål att åstadkomma en omvexling i det enformiga lifvet inomhus. Låt mig få sitta litet här hos dig, säger turkinnan till sin väninna och sätter sig sedan med korslagda ben på en divan för att röka cigarretter, äta sötsaker, dricka ett oändligt antal små koppar svart kaffe och pladdra i timtal om de obetydligaste småsaker. Ty bland turkinnornas mest omtyckta nöjen måste äfven räknas det att prata, och häröfver kan ingen undra. I sin ensamhet i det från den yttre verlden hermetiskt afstängda hemmet ha de nog af tystnadens enformighet, — CLåt mig mitta litet här hos dig!4 Hvilken anspråkslös och barnslig önskan! Vi kunde ofta knappt nog bli af med demX, sade mig diakonissan vid en välgörenhetsinrättning i Jerusalem, pli af med dessa turkiska qvinnor som ofta redan tidigt på morgonen kommo på besök och stannade ända till aftonen. Ja, till och med längre ville de sitta hos oss4. Icke blott i friheten att röra sig utom hus, utan äfven hvad boträffar behandlingen i hommet är turkinnan bättre lottad än arabens hustru. Hur ofta har jag ej hört araber yttra: CMin hustru är min egendor! Jag kan göra med henne hvad jag vill som med min hund och min häst. Jag kan döda heane som jag dödar en fluga. Jag har ju köpt henme och betalt hennes föräldrar en stor summa för hende.4 — Aldrig har jag hört dylika rås yttranden af en turk. Äfven har jag aldrig, huru ofta jag än gjort förfrågningar härom, hört omtalas att en turk misshandlat sin hustru, under det man i Afrika tidt och ofta berättade mig hurusom araber af de obetydligaste anledningar på det mest barbariska sätt misshandlade sina hustrur. Olikheten i detta förhållande ligger dock icke i en olika uppfattning af qvinnans sociala ställning, utan i de båda folkens olika individualitet. Turken är trög, likgiltig och godmodig, under det araben är häftig, uppbrusande och vild i sina lidelser. Man skåde blott en turk och en arab sida vid sida af hvarandra, och jag påstår att man skall finna olikheten i de båda folkens individuslitet utpråglad i deras anletsdrag. Turken, som föder hundarne, hvilka utan egare drifva omkring på gatorna, som nedgräfver blomkrukor i jorden och fyller dem med vatten, på det dessa hundar skola ha att dricka, som försigtigt rider eller går förbi djur, som stå eller ligga i vägen för honom, på det han icke må göra dem illa, han slår icke heller sin hustru. Häårdhet och grymhet tillhöra icke hans natur, derför behandlar han ock sin hustru på ett annat sätt. Men med afsoende på uppfattningen af qvinnans rättsliga ställning står han på Sm MM tall dom säRL FL Le AL op