Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 2

Laurella slätade ut sin kjortel, som nästan blifvit torr under rodden, och hoppade i land. Den qvinna med knytnålen, som hade sett dem anträda förden på morgonen, satt ännu qvar deruppe på klippan. — Hvad är det du har em handen? ropade hor, i det hon kom ned mot Antonio. Heliga madonna, båten är ju fall af blod! — Dot är ingenting, svarade Antonio. Jag ref mig på en spik... I morgon är allt bra igen. Men det fördömda blodet gör alltid, att sådana här småsaker ge förfärligare ut än de äro. — Vänta litet, så skall jag gå efter örter och lägga på såret. — Besvära er icke. Jag har redan gjort, hvad som skall gö:a3, och i morgon är hela svedan glömd. Jag har en förträfflig hud; ty den läkes snact. — Farväl! sade Laurella, i dest hon begynte gå uppför den väg, som ledde till Sorrent. — God natt! ropade han, utan att se efter henne. Derpå tog han redskapen och korgarno ur båten samt begaf sig till sin koja. Han var allena i de två små rum, der han nu gick af och an. Luften strömmade in ge nom de öppna fönstren, som endast med trä