Dagens Nyheter – 5 mars 1873, sida 1

för sig, likasom för hvar och en bland degsa. Han fick endast bjelp af allmänna sammanskott vid gemensamma trångmål, krig och öfverrumplingar, och kallades denna gärd för ledungslama. När efterhand samhällsbehofven och de gemensamma ärendenas förvaltning kräfde ständiga sammanskott, bestämdes tid efter annan olika slags skatter att utgå af all jord, Någon skilnad mellan odaljordens, hemmanens, natur fanns då alldeles ej, hvarken i rätt eller häfd; och var den sedermera bestämda ordinarie jordeboksräntan ursprungligen ej heller annat än en frivilligt åtagen bevillning eller skatt, hvil. ken aildeles ej motsvarade eller kan motsvara nuvarande begrepp om ränta, eller afgäld för nyttjanderätten af ett lån. Regeringsmaskineriet fordrade i framtiden alltmera och bestämdare underhåll. Handel och handtverkerier på ordnad fot funnos ej, som kunde lemna kronan några underhållsmedel. Åkerbruket och det ringa bergsbruket voro de enda producerande näringar, hvarifrån tillgångar kunde härtill vinnas; och, för att i möjligaste mån göra landsstyrelsens första pligt, landsförsvaret, möjligt gentemot de allt oftare från våldsamma tronpretendenter uppträdande anspråken, måste konung Magnus Ladulås genom sin stadga om krigsrustning af år 1285 ställa krigsväsendet på någorlunda bestämd och ordnad fot. Enligt nämda stadga kunde hvar och en odalbonde, som ville sjelf utgöra krigstjenst till häst emot rikets fiender, frälsa sin jord från den vanliga skatten, den uråldriga ledungslama eller krigsgärden, hvilken bestod af en del af de persedlar som inbegripas under den senare jordeboksräntan, och från hvilken alltså de s. k. frälsehemmanen frigjordes. En sådan skattefrihet lemnades äfven såsom personliga benådningar utan krigstjenst godtyckligt af de okontrollerade konungarne (hvilka allt mera betraktade kronans rätt såsom sin ensak), dels för alt vinna inflytelserika personers vänskap och erkänsla, dels för att löna gjorda tjenster till sig eller det allmänna och dels äfven såsom förskotter på penningelån till statsverket eller till regenterna sjelfva, hvilka lån sedan i bästa fallet afskrefvos. Att sådan frälserätts meddelande låg utom regentens verkliga makt låter säkerligen ej betvifla sig, och det är alltså en på obefogad grund tillkommen rätt. För att göra sig de mäktiga i landet bevågna begagnades denna makt att frälsa! jorden synnerligen af konupg Albrecht och de andra, folkrätten ringaktande unionsregenterna, till dess konung Gustaf I i sin första regeringstids penningenöd tvang frälset att uti bevillning deltaga hälften mot krono och skatte. Rörande permanensen af frälset och dess förhållande till skatteförbindelsen är att märka: att frälseman endast åtvjöt frälserätt, eller frihet från skatt, så länge som han kunde och ville rusttjensten uppehålla; men i annat fall, om han undanhöll sig från vapensyn, eller bar afvog sköld mot riket, eller begick majestätsbrott, i fält flyktade undan fanan, eller blott om hans enka gifte sig med ofrälseman, m. m., förverkades gårdens frälserätt och återgick till skatte. Sådan var frälsejordens egenskap ända från Magnus Ladulås första rusttjenst-förordning till Erik XIV:s tid; hvilken konung för att gynna utvecklingen af det nyskapade adelsståndet, genom de säterierna fullkomligt godtycklig,