Dagens Nyheter – 5 mars 1873, sida 1

En erinran om den svenska jordbeskattningens uppkomst och öden, för dem som deraf göres behof. Vi tro oss veta att Svea folk invandrat uti mellersta delen af vårt land, sannolikast österifrån öfver Åland och dess omgifvande del af Östersjön; likasom att Götastammen kommit öfver de danska öarne. Det förra utgjordes af Svea här, såsom Heimskringla kallar folkstammen — och Svithiod betyder, enligt Geijer, Svea härfolket. Alla tecken häntyda på att detsamma landstigit i Roslagen, sannolikt under flera hvarandra efterföljande utvandringar österifrån, och derefter spridt sig åt Upland, Vestmanland och Södermanland samt Nerike, det sistnämda en nominel motsats till Upland. Af deännu befintliga beskrifningarne om huru Islands befolkande och besittningstagande tillgått synes man kunna antaga att landets besittningstagande efter gammal sed bör på samma sätt ha skett af samma folks förfäder eller stamförvandter, Svithiod. ZLandet, som vid den nya folkstammens ankomst var eller blef öfvergifvet af sina ursprungliga, fåtaliga inbyggare, hvilka först drogo sig tillbaka och sedermera sannolikt sammansmälte med den nya befolkningen, helgades eller intogs, sedan hvar och en valt sin boningsort, genom bärande af eld rundtom den trakt, som invandraren åt sig utvalt. Denne friborne och området fritt åt sig inkräktande oedalbonde Var sin egen man och förenade sig med likställda grannar (till 100) inom häradet, hundari, hvilka närgränsande härader sedermera förenade sig till ett landskap och valde den mest ansedde mannen inom sig till godordsman och kerse. Jarlar och fylkeskonungar voro, enligt Geijer, sedermera sådana hersar, som tillvunnit sig allt vidsträcktare inflytande, men ännu alltjemt voro att betrakta såsom valda öfversteprester och höfdingar, de der endast förde de frie männens talan vid offer, rådelag och domslut. Tillsammans utgjorde de ett slags adel inom de skilda orterna, hvarest de mest inflytelserika fingo namnen drottar och konungar (män af börd). Härkonungar och gsjökonungar voro vanliga benämningar på ofta och mångenstädes förekommande sådana drottar, hvilka hade vunnit folkets (härens) förtroende genom mera framstående personliga egenskaper, och hvilka voro sjelfvalda anförare vid härtåg till lands eller gjös. När dessas makt började bli vådlig för den allmänna odalfriheten, valde bönderna bland sig en god (eller ypperst, i gamla seder och bruk hemmastadd och äfven oberoende man) till fredsdomare, lagman, hvilken alltid förde den oberoende folkrättens talan gent emot den ofta våldsamt inkräktande konungamakten. Först långt fram i den nordiska forntidens historia samlades den senare makten uti en hand, åt hvilken mer eller mindre frivilligt öfverlemnades den omfattande administrativa makten och som representerade hvad vi numera kalla kronan, eller allas gemensamma intressen sammanförda; och af honom förvaltades kronogodsen för samma gemensamma räkning. Privat egendom fanns således långt före kronans uppkomst. Konungen, Bom vanligen valdes inom de rikaste slägterna, var till en början äfven sin egen man, det vill säga, åtnjöt intet underhåll från allmogens sida, utan måste sörja