vh utan återtjenst till det allmänna tilldelade förmåner, lade den egentliga oberättigade grunden till de olika egenskaper som frälsejorden sedermera iklädt sig och hvarigenom den sedan fördelades i utsockne frälse, ypperligt frälse, säteri, rå och rör samt ladugårdar. Från att vara en vexlande, af tidsförhållanden fullkomligt beroende pergonlig rätt, som efter innehafvarens ställning till kronan och regenten kom eller gick, antog frälsejorden allt mera och utan uppoffringar till kronan en från dennas kraf frigjord och oberoende natur, blifvande en sannskyldig skänk åt egaren och kommande jordinnehafvare. Detta är i få drag frälsejordens öden i Sverige under tider, då förhållandena, ofta möjligen genom tvång, men allra oftast genom godtycke framkallade dess nu häfdade natur. Ingen lärer kunna förneka att denna natur eller rätt, utom i de jemförelsevis få fall, der skatten är efterskänkt såsom ränta på lån till staten, hvilka aldrig blifvit gäldade, är, blott på grund af den första och de påföljande orättvisornas fortfarande häfd, oföränderlig, eller icke bör med det allra snaraste likställas med sådan jord, som ej veterligen är af krononatur och således att betrakta såsom blott arrende från kronan. För att med minsta orättvisa mot nutidens eller framtidens innehafvare åstadkomma detta likställande, synes den allra naturligaste utvägen vara att all annan sjelfegande, d. v. 8. skattejord äfven frälses, det är, reduceras till samma skatteskyldighet; att den denna jord sedermera pålagda extra ordinarie räntan, mantalseller hemmansräntan, afskrifves och allmän bevillning påföres alla jordegande lika. När man härvid talar om skänk till skattejordens nuvarande innehafvare, så må man först besinna att, hvad jordnaturen vidkommer, det gamla ordspråket den ena skänken är den andra värd med allt skäl kan här tillämpas; och att för öfrigt denna mycket omordade skänk är ett ordrytteri, enär, i hvad rätt och billigt är, skatten kommer att framdeles drabba skattejorden under annan form, såsom höjd bevillning. Hvad åter vederlaget för den nu till skattejorden vindicerade eftergiften, såsom afskrifning af mantalsräntan m. m. beträffar, må man ej glömma att, ehuru frälsefriheten allt fortfarande på jorden qvarstått, frälserusttjensttungan i sjelfva verket upphörde att trycka frälsejorden redan i medlet af förra århundradet, då det kavalleriregemente som denna jord skulle berusta under namn af adelsfanan upplöstes — och att sedan dess frälsejordens förbindelse för landtförsvaret, med rtusttjenstbesvärets upphörande, varit — förgäten; åtminstone ej på något mot gskattefriheten jemförligt sätt utgjord. Den extra beskattning, som, utom den af Gustaf I under namn af jordeboksränta eller ordinarie skatt sammanfattade bevillningen på jorden, tillkom under Wasaregenternas mer och mindre oinskränta, ofta af krig och förvänd rikshushållning utmärkta riksstyrelser, gom började med den förryckta Erik XIV:s fåfänga inblandvingar i främmande förhållanden och fortgick i den efter honom traditionela utrikespolitiken uti Gustaf Adolfs, Kristinas och Carl X:s utländska krig. Rent främmande för den sjelfbesutna skattejorden äro utan tvifvel de under namn af extra ordinarie räntor utgående och för tillfälliga behof af ständerna utverkade gärderna under namn af: Byggnadshielpen, eller ursprungligen naturabidrag till kronans byggnader; dagsverkspenningar till kungsoch kungsladugårdar, båda frivilligt åtagna på regenternas begäran för vissa tider och ändamål; men som, då de ett eller några år utgjorts såsom bevillning för det afsedda ändamålet, sedermera ej afförts vid nya skatteläggningar, utan med mer eller mindre opåtald häfd fått qvarstå, tills de på grund af Carl XI:s regeringsförordnande ingingo jemte den så kallade landttågsgärden (beviljad till företagande och utförande endast af polska kriget 1621) uti denne konungs s, k, skattemetoder, utan riksdags hörande. MT Lodislasaa Af khÄla mkata AXld Ah