Dagens Nyheter – 5 mars 1873, sida 1

— Vanvett alltsammans! Din död är gifven. — Hvad är det du mumlar, sade fru Herner och lyfte hufvudet öfver relingen. — Åh, jag skulle väl be för den der kosackens själ, men — — — Hvad ämnar du göra? — Hindra honom från att förfölja oss. Ser ni, fru Herner, jag märker granneligen kapten Margunoffs afsigt. Kommer ryttaren helskinnad öfver till den här stranden, då äro vi förlorade. Under detta korta samtal mellan fru Herner och Mikko hade Ilma också rest sig upp. Hennes blickar flögo blixtsnabbt än till den simmande fienden, än till hans kamrater på land, än till modren och roddaren. Då hon såg huru ett par jägare bröto upp ytterdörren och inträngde i hemmet, gaf hon till ett anskri. Redan då anade hon hvad som skulle följa. Kosacken hade hunnit till midten på ån, och hans mörka ögon tycktes säga så mycket som: nu har jag er. Hvad han mumlade för sig sjelf, det kunde ingen utom han förnimma. — Ett par årtag till, och vi äro i land, sade Mikko till fru Herner. Håll er färdiga att genast skynda ur båten. Fru Herner svarade icke, men när den lilla farkosten stötte mot land, gjorde hon och Ilma som Mikko hade segt. När denne då såg, att fruntimren väl befunno sig på det torra, reste han gig upp i båten och ryckte hastigt