Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 1

SERENA SNR TARA ER lägenhet. Han trodde att det vore bäst föl sjelfva saken, att tolkhögskolorna finge arbets sig fram med egen kraft, till dess de vunnit sådant stöd i folkmedvetandet, att det blir statens oafvisliga pligt att befrämja dem, Hr Kolmodin ville ej yttra sig i sjelfva saken, men deremot bemöta åsigten om verkan af statens åtgärder rörande folkundervisningen. hvilken åsigt talaren ansåg vara alldeles grundlös. Då man klagar öfver de ringa resultater, våra folkskolor lemnat, förbiser man dels det stora material, man haft att bearbeta, dels de många svårigheter, som i form af motvilja hos befolkningen rest sig mot folkskolan. I något het ton vidrörde talaren hr Hedins yttrande om föreningen mellan den torra dogmatiken och fosterlandsstiftelsens djefvulsbesvärjning, en förening som tal. sade sig icke känna till. — När frågan om folkskolan här förekommer, hvilket väl ej kan dröja länge — så ungefär föllo hr Kolmodins ord — så skulle det vara godt få veta hvilken troslära dessa herrar, som klandra statskyrkan och fosterlandsstiftelsen, vilja sätta i stället. Det skall då visa sig om man har någoting bättre, som kan förtjena antagas — om man vill medgifva något friare utrymme åt djefvulen, som nu på vissa håll uppenbarligen befinner sig i en generad ställng; har man det icke, så blir det i alla fall en vinst att en gång komma på det klara med den saken. Hr Ola Jönsson försvarade de högre folkskolorna, förmenande att den för dem till grund liggande idn vore riktig och att dessa skolor, der de varit nog lyckliga att få nitiska lärare och en för dem intresserad styrelse, väl tyllt sin uppgift. Att så icke allestädes varit händelsen, visste talaren, men detta måste tillskrifvas en försumlig och likgiltig styrelse, icke institutionen, Hr Abr. Rundbäck trodde att intresset för folkhögskolorna skulle väckas om statsunderstöd lemnades, men, liksom hr Hedin, ville han att staten icke skulle få utöfva någon reglementerande myndighet öfver dessa skolor. Hr Ola Andersson, motionär i frågan, hyste icke samma fruktan för ett statsanslag som hr Hedin, men han skulle likväl gerna se att detta understöd lemnadesz utan vilkor. Hr Hedin begärde änhu en gång ordet och vände sig uteslutande mot hr Kolmodin. På det officiela läseriets vägnar gladde han sig öfver, ast då det saknade officielz försvarare på ministerbänken (ingen af regeringens ledamöter var i kammaren närvarande) det åtminstone i kammaren icke saknades en officiös. Denne försvarare stod dock icke nu, såsom eljest vanligen vore händelsen,ijemnhöjd med sin talang, då han i den långa inledningen till sitt anförande blott hade berättat den triviala sanningen att ingenting är fullkomligt i början. Icke heller hade han i den s. k. klämmen fullkomligt lyckats försvara dogmexercisen och evangeliska fosterlandsstiftelsens djefvulsbesvärjelser. Hvad beträffade uppfordringen till talaren att afgifva sin trosbekännelse, så ansåg han visserligen för sin del tillfället dertill icke vara det rätta; men då hans motståndare, som hade större förfarenhet än han i andliga ting, ansett det lämpligt att affordra honom en sädan, så ville han icke heller undandraga sig att uttala sin mening. Ilan hade dock ingen ny trosbekännelse, som han önskade tillämpad, utan en mycket gammal, hvilkens innehåll finnes uttryckt i det bud, som utgör sammanfattvingen af hvad den ärade representanten från Gotland, hr Kolmodin, i liket med talaren, kallade för Guds lag. Vid remissen af hr Carlns motion om lindringar i strafflagen, lade hr Lytikens lagutskottet på hjertat att egna denna motion en omsorgsfull behandling och icke låta den och andra, isynnerhet för landtbefolkningen vigtiga, vid denna riksdag väckta förslag rörande lagstiftning och lag