Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 1

AV Schönleben visade sig på tröskeln, Här förblef han stående en stund, slagen med häpnad. — Marie! mumlade han. Marie, det är du? Hon såg icke på honom. Hennes blick var lugn och kall, hon höll den fästad med ett uttryck af liknöjdhet på elden. Hennes hand lekte med lejonets mahn. — Marie! upprepade Arthur, i det han nalkades henne, ja, det är verkligen du! Så får jag då ändtligen återse dig. Du vet inte, huru jag längtat efter dig, huru mycket jag sökt, för att finna dig. Du vet inte, att mitt straffvärda beteende mot dig för evigt plågar mitt hjerta och har gjort mig till en fridlös, beklagansvärd varelse. Hon vände nu sina ögon till honom, men dessa förrådde icke det ringaste deltagande; ett iskallt lugn bodde i dem, — Jag förstår er inte, sade hon. Herr baron von Schönleben har hos signora Santenio anhållit om ett samtal i så häftiga och opassande ordalag, att jag beviljat honom hans önskan, för att få lära känna den man, som på ett så besynnerligt sätt brukar presentera sig för damerna, Hon talade med en egendomlig utländsk brytning. Hennes röst var klangfull och djup; den liknade icke alls denna ljufva, af ömhet och lycka vibrerande stämma, som Arthur beundrat hos sin Marie. — Det är inte hon... Det är inte Marie! mumlade baronen, och plötsligt ändrande håll