Dagens Nyheter – 23 augusti 1871, sida 1

i Yersailles-truppernas intåg. Ohampy hade uttalat vördnad för sin barndomstro och sagt sig icke hysa fiendtlighet mot kyrka eller prester. Regöre förhördes derefter. Han förklarade sig vilja till fullo bära sitt ansvar som ledamot af kommunen. Han utträdde ur kommunen den 19 maj, hade intet att skaffa med de eldsvådor, som derefter egde rum, och fäste uppmärksamheten derpå, att i det arrondissement, der han var mär, hade icke så mycket som ett halmstrå brunnit upp. Sistl. torsdag förhördes kommunens utrikesminister, Paschal Grousset, hvars sakförare begärt få höra lord Lyons och åtskilliga andra diplomater som vittnen. Då desse emellertid afböjt hans anmodan, förklarade sig sakföraren icke vilja påyrka deras hörande, förutsatt att domstolen ville anse för bevisadt, att Grousset iakttagit alla former i eitt förhållande till dem samt varit vänlig och hänsynsfull mot utländingar. Åtskilliga vittnen intygade, att de lemnat Paris den 15 maj, försedda med pass af Grousset för departementet Nitvyre, der de skulle afvakta ordres af en öfverste Ramez i och för en resning i provinserna. Grousset förnekade all konskap härom och sade, att han undertecknat pass in blanco, som utan hans vetskap blefvo ifylda. Förhören med Clement, Verdure och Ferrat erbjuda — att döma af telegrammerna derom till Times för den 19 dennes — ej något af vidare intresse, mer in att den sistnämade upplyste, det general Chanzys arrestering skett, ej på befallning af centralkomiten, utan på Raoul Rigaults order. I Dresden öppnades den 12 dennes em allmän tysk gocial-demokratisk kongress, hvartill långt förut förberedelser voro vidtagna. Tillsammahs hade 36 delegerade, af hvilka största delen var hemma i Sachsen, infunnit sig. Deltagandet från åhörarnes sida var mycket stort, och det är icke att undra öfver, enär de tyska arbetarne, att döma efter alla berättelser, ijemförelse med sina likar i Frankrike, England, Belgien och andra fabriksländer hafva mycket dåliga vilkor. Den socialistiska rörelsen har derför i Tyskland en mycket gynnsam jordmån, och det är alla skäl att tro, att densamma inom döen närmaste framtiden skall antaga storartade dimensioner. Det bör äfven ihågkommas, hvilka hotelser Bebel, i arbetarnes namn låtit undfalla sig vid den tyska riksdagen. Denne Bebel, som tyckes vara dem mest framstående af de socialistiska ledarne i Tyskland, blef efter kongressens öppnande Dresden i vald till president. Vid första sammanträdet, den 12:te, afhandlades frågorna om den så kallade (normala arbetsdagen4 och den allmänna valrätten. Arbetarne ville hafva arbetstiden i Tyskland nedsatt till tio timmar, samt att det gexom lag skulle blifva förbjudet att arbeta längre. Talarne åberopade, att Tyskland vore det land, der arbetarne arbetade längsta tiden och fingo den sämsta betalningen, de framhöllo, huru förhållandena i detta hänseende ställde sig i England och Amerika. Skulle det, som yttrades, vara sant, så tycks en verkligt drakonisk ordning vara herrskande i de tyska fabrikerna, i det att en arbetare, när ban kommer litet för sent, utan vidare blir bortjagad. Det är mycket, som talar för de tyska arbetarnes fordran; men det tycks dock vara hardt när omöjligt att ge