nomföra densamma inom handtverksindustrin, och det skulle också vara ett stort ingrepp på den personliga friheten att förbjuda arbetarne att genom extra arbete förskaffa sig en biförtjenst. Invändningen, att den normala arbetsdagen skulle skada den tyska industrin och måhända komma den att gå under i konkurrensen med den utländska, afvisades jemte alla för densamma framstälda skäl utaf en talare med anmärkningen: Kan icke industrin bestå utan den långa arbetstiden, så må hon så gerna i dag som i morgon gå åt helvetet. Under förhandlingarna framstäldes klagomål deröfver, att ledarne allt för litet tänkte på arbetarne på landet, som släpade i ett hårdt arbete från klockan tre om morgonen till sent om aftonen för litet dålig mat och ringa lönt. En af de delegerade, hr Mast från Augsburg, för närvarande bosatt i Chemnitz, försäkrade högt, att agitationen äfven bedrefves på det ifrigaste bland arbetarne på landet. Församlingen antog enstämmigt den föreslagna resolutionen angående den normala arbetsdagen, som spelar en så stor rol i de berlinska murarnes strike; dessa murare erhöilo äfven kongressens erkännande för sin hållning. Nästa resolution, som gick ut på allmänna, direkta val med sluten omröstning, motiverades af Bebel, som förnekade, att man kunde kalla valrätten i Tyskland allmän; för det första felades arvoden för representanterna, och för det andra hade man inskränkt församlingsrätten och pressfriheten. Valmännen kunna således icke välja hvem de vilja, eller öfverlägga om åt hvem de skulle gifva sina röster. Bourgeoisien ville icke tillåta folket att begagna sin valrätt, utan endast använda det såsom Cyoteringsmaskint. Ännu sämre än med valen till riksdagen stode det till med valen till de särskilda tyska ländernas kamrar, och allra sämst förhölle det sig med valrätten i kommunerna. I Leipzig hade således arbetarne, oaktadt de betalade den största delen af skatterna, alldeles ingen del i valet af borgarerepresentanter. Då arbetarne kommit i besittning af sin politiska rätt, skulle de begagna densamma till sin fullständiga emancipation ifrån borgarestånden, hvars intressen stodo i skarpaste strid med deras. Det är karakteristiskt för vår bourgeoisies regeringstalang, att den allestädes, der den kommer till styret, både i kommunalråden och i staternas representationer, år ifrån år gör större skulder. Ännu mera karakteristiskt är det likväl, att man företrädesvis vältar alltsammans, både skulder ocH skatter, på arbetsklassen, under det att penningarne allra minst användas till dess fördel. Resolutionen angående valrätten blef äfven enstämmigt antagen. Vid följande sammankomst framlades äfven resolutioner, men dessa skulle förnämligast tjena till ämne för allmänna politiska föredrag; bland annat ifrågasattes det att uttrycka sympatier för Paris-kommunen. Denna plan förhindrades likväl emellertid af en tillstädesvarande poliskommissarie, som förklarade, att han icke kunde tillåta något försvar för den kommunalistiska revolutionen. Poliskommissarien ingaf likaledes sitt veto, då häftiga angrepp riktades mot tyska riksdagen. Bebel uppträdde mot poliskommissariens åtgörande. Församlingen åtskiljdes under lefverop för socialdemokratin. Ra—reO—E RETT