Dagens Nyheter – 21 juli 1871, sida 1

Rv — ja, de äro särdeles användbara. Sålunda se vi nu åter här den stora hegelska satsen bekräftad på ett högst märkligt sätt: varelsen hvilar först i sig (studenten — das Ding an sich), går derefter öfver i sin negation (kandidaten — das Ding fir sich), för att åter vända tillbaka till sin första position, bekräftad genom negationen (professoren — das Ding an und fär sich). Du ser, Uffe, att jag känner till den hegelska filosofien nätt och jemt så mycket som är nödigt för en journalist -— det är för öfrigt en reminiscens från min estetiskt-kritiska period, då jag skref teater-recensioner i Skandinaviens Morgenrödet, hvilket jag nu betraktar som en öfvervunnen ståndpunkt. Jag har annars rätt stor glädje af min redaktörs-verksamhet, och jag känner mig helt och hållet skapad derför. Det är något särdeles tillfredsställande uti att aldrig sjelf göra något, men beständigt fälla dom öfver andra, höga och låga, utan det ringaste afseende på personen. Ja, alla kallar jag att stå till ansvar för sina handlingar — prester, ministrar, borgmästare, öfverstar — äfven du, Uffe, kan råka i klistret, om du skulle vara nog olycklig att ådraga dig mitt misshag. Sätter en eller annan af dessa herrar näsan alltför mycket i vädret, vill han spela förnäm och låtsar som vore han höjd öfver Folkröstent — nåväl, då förstå vi förträffligt att qväsa en sådan herre, tills han behagar infinna sig och