Dagens Nyheter – 21 juli 1871, sida 1

HON GV MMA VMB AIVA VM 5 HB BIS NARE SNRA BKN EE STENS reyjime, under republikens och Napoleon I:s beständiga krig beröfvad till och med de armar, som voro nödvändiga för jordens brukande, var det först efter denna s. k. glänsande, men mera olycksbringande era, som bonden under de sista 50 å 60 åren åter hemtat sig och som välmågan infunnit sig i hans hus. Han är i dag icke blott välmående; han är rik, och denna utomordentliga materiella förkofran har isynnerhet utvecklats under de sista 20 åren. De orsaker som betingat detta gynnsamma förhållande äro en rent naturlig, nödvändig följd af flera påtagliga, samverkande omständigheter, men bonden, som saknar all kännedom härom, tillskrifver dem än i dag exkejsarens personliga åtgörande, makt och välvilja för honom särskildt. Traditionen utgör dessutom allmogens enda historiska vetande; men denna talar här om faderns och farfaderns ytterliga fattigdom och betryck, och minnet häraf är tillräckligt färskt för att gifva anledning till jemförelser mellan förr och nu. Hade derför kejsardömet fallit mindre djupt, hade skalfvet vid denna kolossala byggnads explosion varit mindre fruktansvärdt, så skulle det ännu en gång, tack vare provinsens sympatier, kunnat hoppas en restauration. Som förhållandet nu var, blef provinsen den stora allmänning, som gemensamt exploiterades af alla partier på olika vägar och med olika vapen. Legitimister och orleanister, eller denna bizarra konfasion, som skyltat under namn CFusionen, hafva som sina trogna påkörare och hejdukar hufvudsakligen haft den allena saliggörande kyrkanst representanter, kleresiet. Att det icke knusslats på nådalöften och tvärtom, torde icke behöfva sägas — men fåfängt, den gamla monarkiska regimen har inga rötter i folkets sympatier. Det lilla man vet från den, är att man var mycket förtryckt och isynnerhet mycket fattig; man vet sig icke hafva något att tacka den för. Det behöfves verkligen icke heller känna någon vidare historia alls, för att gifva denna ensidigt materielt traditionella åskådning rätt. Väl må man beklaga dessa arma, okunniga, förvillade får, som 1cke nog förstå uppskatta denna försvunna andliga lycksalighet, hvaraf deras fäder kommo i så rik åtnjutning, och som var så ytterst andlig, att de, i brist på någon mera recl, närande substans, Ickamligen svulte ihjäl — detta är, som sagdt, högst sorgligt, men, enfin, man är ändå af kött och blod, man är redan, Gud bättre, så ohjelpligen djupt sjunken, att man satt sig kött till armX, så till vida, att man vant sig vid och finner sig väl af att tillfredsställa de syndiga lekamliga behofven — en ovana som man fruktar, det skulle blifva svårt att lägga bort. Måhända skulle man här kunna våga det antagandet att den andliga spis, kyrkan bjuder stället, icke är nog bastant eller aptitlig? Kyrkan äter och dricker, lekamligen menadt, här som annorstädes, icke obeydligt, ja kyrkan är till och med skäligen tjock och trind, här som hos mången ann, san. Den fusiomstiska propagandans ansträngningar skulle dock sannolikt, oaktadt befolkningens kallsinnighet, hafva rönt ett bättre resultat vid provinsvalen, om icke den rysligt tillämnade Henrik V:s bekanta manifest kommit emellan, deri denne pretendent oförtäckt och oförsynt yppat sin hjertans afsigt att, blifven regent, återställa