Jer någon annan generation under den nyare historien. Inbillningen är slagen med bestörtning genom de minga uppskakande händelserna, som öfverträffat allt, hvarpå historien eller politisk beräkning kan förbereda menniskorna. Dramat har varit lika omvexlande som stort. De största bataljer, de största belägringar, de största kapitulationer i senare tider hafva stått i samband med störtandet af ett kejsardöme och grundläggandet af ett annat; och som epilog kom en af de sällsammaste och mest vidunderliga tilldragelser, som någonsin kan inträffa i en nations politiska lif — kommunupproret i Paris. Men detta är dock icke allt. För att icke förbigå någon af årets händelser böra vi äfven nämna den legitime franske konungens framträdande och hans nederlag samt maktens anförtroende åt en åldrig statsman, som för ordet i en regering, hvilken sjelf erkänner sig vara provisorisk, den märkvärdiga framgången af lånet, utvecklandet af Frarkrikes outtömliga resurser och oförminskade lefnadsmod, jemte den snara utsigten till förnyad välmåga och makt. Nationerna kunna öfverlefva slika olyckshändelser, men menniskorna och deras anseende sopas bort deraf för alltid. För endast ett år sedan var Emile Ollivier Frankrikes mest framstående statsman och hertigen af Gramonts yttranden utöfvade inflytande på Europas öden. De hafva nu trädt tillbaka till historiens bakgrund och tillhöra fullt ut lika myeket det förflutna som om de hade bugat sig i Versailles gallerier innan man ännu i Frankrike hade något begrepp om hvad revolutioner ville säga, En öfversvämning upp: hof sig öfver dem i deras hjertas lätthet och sopade bort en verld och en ras, som aldrig åter kan komma sig upp. Allt är borta. Hvar är den lagstiftande kår, som i dag för ett år sedan sammanträdde för att mottaga underrättelsen om krigsförklaringen? Hvar är ministerrådet, hvar är Benedetti, hvars föregifna skymf påskyndade krigets utbrott, och som var den främste diplomaten i Europa, tills Bismarck krossade honom med hans glömda fördrag rörande Belgien? Imperialisterna ha blifvit sopade bort från det politiska lifvet såsom intet parti före dem, icke ens i Frankrike. Ett politiskt system och en samhällsordning har på en gång blifvit till intet. Senaten höll icke något ordentligt sammanträde efter kejsarens minnesvärda rapport; lagstiftande kåren kände sig sjelf dömd och underkastade sig utan motstånd statskuppen af den 4 september; ministrarne hade tallit tre veckor förut, och deras chef hade tyst försvunnit i landsflykt, under det kejsarinnan och Palikao drefvo kejsaren till hans undergång. HSlutligen kom äfven ordningen till Palikao, och domen var fullbordad.