Dagens Nyheter – 11 maj 1871, sida 2

skådat, Inez, bleknade i detta ögonblick och tycktes honom matt och dimmigt i jemförelse med det rena himlaljus, hvari han blickade in. Allt det gamla var försvunnit; Uffe kunde verkligen ej fatta att hade föräldrar inne, i Köpenhamn, som om några timmar skulle fråga efter honom, de stodo för honom såsom i ett töcken långt, långt borta. Uffe betraktade länge den strålande glorian, tills det slutligen förekom honom, som vore han den enda menniska på hela jorden, den först skapade, Adam i sitt Paradis. Men nu segrade solen öfver dimmorna och började skina så starkt att Uffe måste vända blicken till den andra sidan: der låg det gamla Köpenhamn. Nu började fartyget röra sig långsamt framåt. Uffe höll ögat fästadt på Köpenhamn, hvilket lyste i morgonsolens glans, sågom hade det iklädt sig en festlig afskedsdrägt. Småningom försvann staden för hans ögon, nu passerade de Tre Kronor, men öfver det långländta Amager kunde Uffe ännu länge se stadens höga kyrktorn. Solen steg allt högre på himmelen, men Uffe förblef sittande orörlig på sin plats. Han befann sig så outsägligt väl att han icke kände den ringaste böjelse för någon förändring. Den angehäma sjöluften uppfriskade honom, den blåste bort all den qvalmiga apoteksluft, hvari ban så länge hade lefvat. Han aktgaf uppå de blå böljorna, som utan uppehåll följde den ena efter den andra. Tbland fick han