Dagens Nyheter – 11 maj 1871, sida 2

Bilder från Frankrike våren 1871. (Från Dagens Nyheders speciele korrespondent ) I Hörel du Louvre. Det flng menniskor, riktigt civiliserade mehniskor och hvita europeer, som hafva rest i öknen och hvilka sedan naturligtvis, aldrig köbnä glömma; hvad de der sågo, eller hvad de icke sågo, ty i öknen är det icke så lätt att få se något annat än deti ange Sådana menstorartade oändliga tomheten. Nww e niskor har jag alltid afundats. Ty hvad är det väl att gå omkring i menniskolivimlet i våra stora Bläder öllet att leka idylli en treflig bondgård med odling, kor öck Brisar; hvad är allt detta i jemförelse med ati mottaga det öfverväldigande intrycket af det absöluta intet? NH har jag sjelf varit i öknen; nu vet jag, hvad det åbäsläte intet vill säga. Jag har bott i Hötel du Louvre i Paris under kommunens regering, år 79 efter den stora republikanska tideräkningen. Så tom är icke den libyska öknen; trakter, som äro så utblottade på hvarje spår af menniskors verksamhet, finnas icke nu i det inre af Nya Holland. I april fans det i detta stora hotell visserligeh en pörtvakt och ett par uppassare, ja, kanske fill och med Here, Möt af tr: sande såg jag ingen mer än mig sjelf, då jag passerade de stora speglarne på väggarna. I öknen äro karavaner långt ifrån sällsynta, i Hötel du Louvre fans deremot icke spår af en karavan. Den sista hade förskräckt flytt sin kos flera veckor före min ankomst: Då jag gick in i hotellet, stirrade medborgaren-portvakten på mig, Såsom hade han vaknat ur en lång slumimet. Han kunde, naturligtvis icke tänka sig möjligheten af att få se en resande under de dagar, då Cluseret. den stora göneralen, var republikens första man och då Fålix Pyat, den väldiga socialisten, i ädel täflan med Vermorel, er publicist utan like, sökte lyckliggöra Frankrike med kommunens fadorliga styrelse. Men om medborgaren-portvakten hade svårt att fatta den nya sittiation, som för hotellet måste inträda vid en resandets an: komst, så tycktes deremot de två uppassare, som öfver gården kommo springande emöt mig, desto bättre inse, hvilken fördel detta skulle medföra för dem, som icke på lång tid hade sett en enda liten frank af de stora drickspengar, de under normala förhållanden äro vana att inkassera. Båda höggo sig fast i min lilla nattsäck, den enda packning jag hade medfört på denna Paris-resa. Men är det då inga resande i hotellet? frågade jag uppassarne. Oh, min herreX, svarade de båda efter gammal vana, här är öfverfullt... det vill säga, för ögonblicket är det... min herre, det är mycket, mycket bedröfligt. De hade icke på flera veckor sett en resande. Deremot hade de haft god tid att från hotellets fönster se, hur Paris sjelf hade rest sin väg. De hade sett hur man knuffat och skuffat hvårandra för att komma ur staden, hur man hade skyndat sig som om det hade stått för lifvet. Och det gällde ju också verkligen lifvet, ty kommunen ville. tvinga hvar och en, som hade fyllt sitt 19:de år och ännu icke uppnått sitt 40:de, att gå utanför murarne och skjuta landsmän, deras bästa vänner, kanske deras fäder, bröder. Under sådana förhållanden är det ej att undra på, att man söker att på hvad sätt som helst komma undan. I Hötel du Louvre frågade man mig, hvilken lägenhet jag önskade, om jag ville ha en stor lägenhet med sängkammare, toalettrum, arbetsrum och salong i första våningen, der fönsterna vetta utåt platsen framför Palais-Royal. Hela huset stod föröfrigt ill min disposition. Jag kunde få sängkammare i första våningen, kunde göra ;oalett i andra och skrifva korrespondenser tredje; kort sagdt — jag kunde få allt vad jag önskade. Ville jag göra en pro: menad utan att gå ut på gatan — ty detta