ALvad Jlagenneten Hhetraxtar: så 20:e das mig med ett mindre rum, men jag valde ett hvars fönster vette utåt platsen framför Palais-Royal, ty jag ville se hur Paris tog sig ut i dessa dagar. BSedan jag affärdat de två uppassarne, hvilka tycktes vilja stå på tå uteslutande för mig hela dagen och antagligen alla de Ådgur, söm ätefstodö är kommunens tideräkning, öppnade jag mitt fönster och tog den parisiska verlden i betraktande. Ack, hyad hela denna verlå hade förändrat big sedan jag sist besökte Paris! Det var under verldsutställningen år 1867. Jag kommer så tydligt ihåg hur jag stod hela timmar med iilitt ninimer i handen utanför omnibuskontoret här nedanför mitt fönster och väntade på att turen skulle komma till mig att befordras till Jena-bron eller Mars-fältet, eller hur jag förgäfves alitöpade deh eha äroskkusken efter den ändra, hvilka alla ined öfvermodig fin passerade förbi mig, Nu behöfde ingen vänta på att få plats i en omnibus, och droskkuskarne stodo bredvid sina hästar och erbjödo de förbigående sin tjenst. Både omnibusar och droskor voro nu tillgängliga, för: allmänheten, men de sistnämda väntade förgäfves på att bli begägtade, Bek på ömiibusarne såg jag icke annat än beväpnade män, som läto köra sig till sina poster. Det såg utsom om de hade åkt gratis, derför att de voro kommunens mäm På omnihusarnes tak såg jag icke endåst bajonetter och gevärspipor, 1 händerna på mer eller mindre paltigt klädda nationalgar; dister, men vid sidan af dem fick jag sigte j på stora matkorgar, som de förde med sig till vaktposterna. Kommunens försvarares kosthåll är nog temligen knappt. Men de ha ju trettio sous om dagen. Hvilken stor inkomst är icke detta för en arbetare; som, om han inte hjelpte till med att ställa till I kommiint, skille ha mist ett dubbelt eller tredubbelt så stort belopp om dagen, utan att derjemte löpa fara att mista en arm eller ett ben, så framt han icke rätt och slätt ! blir ae De äro galnat, sade mången i Paris, och män fröktar här icke för ätt säga sin mening om kommunens försvarare rent ut. I Från mitt fönster såg jag beväpnade män svt Vrnigv Var platsen nastan ika ode som det hus, i hvilket jag befann mig. Då ock då dök en tidvingskolportör upp och utropade:en af kommunens tidningar; derpå tullade en ämbulansvagn öfver platsen; öch derpå blef allt tyst. Nej, tyst blef det aldrig, det är sannt, ty från battötierna rändt omkring Paris hördes alltid kanonernasg dån, som ej ett enda ögonblick tystrade, Det är förfärligtt, sade jag till en af uppassarne. -— CHvilket, menar ;herrn 4, frågade han. — Kanonernas dånX; svarade jag. — Det har herrn rätt i, men man vänjer sig vid allt, lät hans svar; fom herrn bara stannar I qvar här en tid, skall ni få se, att Di inte alls bryr er om det4. — Nej tack, jag skall laga att jag kommer härifrån så fort som möjligt, svarade jag. — Vill herrn redan lemna oss?4 klagade uppassaren och såg mycket nedslagen ut.:; Jag tröstade honom med att jag nog skulle stanna öfver följande dagen. Klockan 8 på qvällen stängdes hotellets port. Man tycktes vara rädd om min person; till den timmen hade jag ej sett någon annan vandringsman i denna öken. Portvakten försäkrade mig att det skulle finnas ännu en gäst utom mig sjelf i Hotellet, men jag trodde att det bara var skryt af honom. Öfverallt var det tomt och öde i det fordom så tätt befolkade Hötel du Louvre. . Så kom morgonen, en glad och vacker Paris-morgon med strålande sol och vårluft, men solen och vårluften uträttade denna gång intet... I-hotellet såg det lika ödsligt ut som den föregående dagen. Jag satte mig på en afbänkårre på den stora gården. Hvad ser jag? På den monumentala trappan framträdde en allvarlig man, hvars yttre antydde att-han Fart en son af Old England. Jag blef behagligt öfverraskad. Der har jag min Fredag, tänkte. jag och kände i min. öken samma glädje som Robinson, då han på den obebodda ön träffade: en menniska Jag var just på vippen att springa upp och falla mannen om halsen. Men Fredag 88g icke alls åt mig. Han satte sig på en ännan bänk, tog sin Guide ur fickan .ochsbörjade-studera-i-den. Utan att vara påflugen, hvilken egenskap, som bekant, finnes hogde festa tyska resande, kunde jag dock icke underlåta att göra ett försök utt inleda ett samtal med min hotell-kamrat, min medmenniska i öknens ensamhet, min