Dagens Nyheter – 4 mars 1871, sida 1

— Shåti är en förstimlig karl, som redan låtit mig förlora två hundar... Jag är... — Vill ni, min fru, att jag skall gå och :se efter honom i arbetarnes bostad? — 0, herr Klerbbs, vid denna tid!... Om något af dessa odjur, om hvilka yi talat, ännu stryker omkring här, så.-.— Så dödar jag det, min fru, och öfverlemnar sedan dess hud åt er. — Den stackars Coura!... Åh! det är icko en hund att gifva till mat åt tigrar... Herr Klerbbs, jag är förtviflad öfver att nödgas säga er att jag antager crt anbud... men jag vill att ni skall åtföljas af er vän. Hon hade icke utsagt de sista orden förrän Gabriel och Klerbbs voro försvunna. De öppnade försigtigt den åt terrassen vettande porten och tillstängde den åter efter sig. När de voro helt nära arbetarebostaden, stannade Klerbbs helt tvärt, och läggande sina båda med pistoler väpnade armar i kors öfver bröstet, sade han: — Gabriel, jag måste tala med er ett ögonblick, dock utan att säga något. Må vi i stället blicka hvaranira i ögonen. Efter en lång paus återtog Klerbbs: — Låtom oss nu sammanfatta innehållet af denna stumma konversation. Eva ir en högst besynnerhg qvinna. Det tjenar ingenting till att söka hunden hvarken i ladugården eller hos de sofvande arbetarne; han är icke der.