Dagens Nyheter – 23 februari 1871, sida 2

— Rättvisa, rättvisa! ropade han; högt aktade embetsman, låt rättvisa skel — Ni skall aldrig hos mig förgäfves söka rättvisa, lydde allmänna åklagarens svar. — Man ämnar afrätta Klerbbs och Gabriel, eller huru? frågade Talaiperi med en feberaktig oro. — Ja, inom några timmar. — De äro oskyldiga, oskyldiga! -De äro dömda till döden. — Ja, men de äro ännu icke döda, herr åklagare. Allt kan ju ställas till rätta, då de ännu ej äro döda? — De äro döda i rättvisans ögon... — Men de skola dock lefva, utropade hinduen ... Jag har i femton år tjenstgjort såsom polischef här i staden, och under denna tid har jag gjort mig känd för att vara en rättrådig man. Jag är Mounoussamys bror, och då jag kommer till er för att rädda två oskyldiga mennisker, som falskeligen blifvit anklagade för att ha mördat min broder, förtjenar jag att bli hörd! — Min herre, sade allmänna åklagaren, ni förspiller onödigtvis er tid. XKlerbbs och Gabriel äro oskyldiga, säger ni!... Hörde ni mitt anförande inför rätten i går. — Nej. . — Ah, om ni hört det, skulle ni helt säkert icke ha kommit hit så bär i daggryningen för att störa min ro... Se här, jag ber er vara så god och kasta en blick i denna tidning;