Tr 42 Of tvyyrks pallllnluc om acn Nnalnlda, de fyra närmast föregående riksdagarne intagit till denna hufvudtiteln samt huru utrikesministern gjort flera nedsättningar, och ansåg tal:n, helst under sådana politiska förhållanden som de närvarande, det ej vara törenligt med svenska representationens värdighet att ens ifrågasätta nedprutning i utgifterna för svenska diplomater; yrkade bifall till k. m:ts proposition. Utrikesministern hr Wachtmeister ville, att börja med, vitsorda, att under de nu pågående allvarsamma politiska händelser i Europa, Sveriges diplomatiska agenter, isynnerhet å de orter, der de nämda händelserna mest kommit till utveckling, visat sig vara vuxna sina poster. Det vore således med törvåning talaren funnit,.att man just i ett sådant ögonblick: som det närvarande framkommit med förslag till nedsättning i tredje hufvudtiteln. Talaren ville upprepa hvad han vid ett föregående tillfälle yttrat, att han nemligen ej kunde binda sig genom att på förhand lofva nedsättning i utgifterna för diplomatiska ärenden. Hr A. OC. Raab hade framdragit flera anmärkningar, hvilka talaren ville besvara. Vår vigtigaste beskickning är den i Köpenhamn; det är en dyr stad sedan en 4 å 5 år tillbaka; svenska ministern der måste gifva ut mycket mer penningar än sina kolleger, hvilket vore af många skäl förklarligt. Talaren sjelf hade under sin ministertid i Köpenhamn ej kunnat lefva på sin lön, utan hade måst tillsätta af sin egen förmögenhet: hans utgifter hade belöpt sig till 42.000 rdr, under det lönen var 36.000. I Petersburg hade ministerlönen sänkts innan talaren blef chef för utrikesdepartementet; talaren ville önska ett,i mån af besparingar möjliggjordt, höjande. För att letva som minister i Londonr fordrades en snart sagdt häpnadsväckande summa. I Washington hade en förändring skett; men Förenta staternas regering hade sjelf önskat en svensk representant med högre grad, och de ökade göromålen hade orsakat tillsättandet vid svenska beskickningen i Norra Amerika af en legationssekreterare, hvadan en tyngre utgift än törr fölle på sändebudet. — Talaren slutade med den förhoppning, att k. m:ts proposition i dess helhet af kammaren måtte bifallas. Hr J. O. Mörner hade ofta hört: Hvad tjenar denna hufvudtitel till? Jo — ville talaren svara — den tjenade till mycket; men man finge ju aldrig veta hvad godt vår diplomati gör, och den dolda dygden är den okända. Svenska folket får ej, såsom andra konstitutionelt styrda nationer, kunskap om de stora frågor, hvari dock äfven vi kunna bli indragna. Talaren hade under de fyra riksdagar han sutit såsom svenska folkets representant ifrigt sökt, men aldrig lyckats lyfta den slöja, som täcker allt det goda — och godt hoppades och trodde tal:n att det var — vår diplomati uträttar. Han trodde sig dock fått veta, att ibland ej heller ens för regeringsmedlemmar våra politiska förhållanden till utlandet framlagts. Men det går i vår tid ej an att bogära, det de styrda ej skola ha rättighet fråga efter huru de styras, utan såsom får fromt böja sig för och lita på den högre visdomen. Hrir Tornerhjelm och C. G. Mörner förordade utskottets förslag och statsrådet Leyonhufvud k. m:ts. Ett af den senare talarens argument var följande något egendomliga: Vill man bli väl mottagen här i verlden, så får man ha hög rang. En ambassadör t. ex., helst om han är personligt omtyckt och väl sedd i de högre kretsarne, blir fort insläppt till en minister, under det en generalkonsul kan få vänta både länge och väl. Hr Henning Hamauton hade hört en föregående talare yttra tvifvel om huruvida de utrikes angelägenheterna grundlagsenligt behandlades i konungens statsråd. Detta tvifvel kunde talaren upplysa både — under den tid, han setat i detta råd — varit, och helt visst ännu är, oberättigadt. Om här i vårt land ej gifves ut en bok af allehanda färg, så är det derför, att Sverige har en helt annan, ej inflytelserik, politisk ställning, än de öfriga länderna. Om en konflikt mellan två makter upvpstode, kunde det väl ej af någon i kammaren antagas, att Sverige skulle uppträda som skiljedomare. Skulle våra diplomater skrifva hem och låta till allmänhetens kunskap komma allt hvad de förnimma, skulle de snart förlora förtroendet hos främmande makter. Dessutom är väl kändt, att dessa böcker ej äro af så stor vigt: ej allt politiskt tages deri in. . Hr J. O. Mörner fortfor att anse, att det skolle vara af stor nytta om en blå bok framlades för vårt folk. Man har vid fera tillfällen, senast nu genom utgifna handlingar om Gustaf III, sett att vi, utan att folket visste derom, varit nära att komma i krig: Att något sådant nu ej varit eller voro i fråga hoppades tal:n med visshet. Emellertid vore visst, att förtroende mellan de båda statsmakterna är nödvändigt för att statsmaskinen skall vara i ång. Vtskottets tillstyrkan att k. m:ts ifråga om anslagen till tredje hufvudtiteln framställda förslag skulle bifallas, antogs. Deremot förkastades — efter en kortare diskussion mellan ataterådet Wachtmeister och her Beckfris, Wallenberg och L. af: Ugglas — genom voteriog, 49 röster mot 44, utskottets anhållan, det k. m:t måtte tillse, att ministerstatens exvektansstat icke må utan i fall af tvingande