Dagens Nyheter – 21 februari 1871, sida 1

två hinduer som dragit sig från affärerna, för att njuta af den ljufva hvila hvilken poeten från Mantua så herrligt målar i sina harmoniska verser. Goulab och Mirpour ha förlorat en vän, en verklig vän, och förlusten af en sådan är oersättlig. . De ha mistat en skatt som de aldrig mera i lifvet skola återfinna. SSkall jag tala om de båda kringvandrande sångarne, hvilkas vittnesberättelse, betydelselös i deras ögon som icke närmare tänka derpå, blir så mycket mera bevisande om man allvarligt reflekterar deröfver? Hvad ha dessa naturens: okonstlade barn sagt er? De ha sett Klerbbs och Gabrieli ödemarken, der samvetsqvalen och fruktan för straff höllo.dem qvar, sysselsatta med att i hast bygga en koja, i hvilken de för framtiden kunde dölja en tillvaro-som icke längre var berättigad och hvarpå det: således tillkom bödeln att när som helst göra ett slut. Dessa bäda män, uppfödda i veklighet och bland nöjen, hade, sedan de genom : sitt brott blifvit ställda utem samhället, redan dömt sig sjelfva till en evig landsflykt bland vilda djur, värdiga medtäflare i sådana bragder, genom hvilka de sjelfva synas vilja excellera!l cOch nu — tillåtes det mig att säga min tanke rent ut? Ja. Och jag lofvar att inga konsiderationer skola förmå afnålla mig frin att ytträ hvad som förestafvas af min pligt. Jag sKall säga allt; jag skall förtiga intet.