Dagens Nyheter – 21 februari 1871, sida 1

RA EE fyllt en helig pligt — vi hafva lemnat minnet af oss obefläckadt i historien. Nej, vi hafva ändå icke uppfyllt vår pligt, ty en nation, som öfverlemnar omI sorgen att ytterst bestämma om gitt obeI roende eller frihet åt en endas godtycke, I har långt ifrån gjort hvad den kunnat. De flesta nationer hafva lemnat sitt sjelfbestånd, det dyrbaraste de ega, till en endas förfogande. Häraf har -följden blifvit: såsom regel, alt deras militärväsende blifvit vanvårdadt; såsom undantas, att det blifvit starkt. Och hvad har varit orsaken till undantaget? — Att händelsevis en kraftfull man uppstått och fattat regeringstyglarne. Är öst rätt, är det klokt, att sålunda öfv. rlemna sin tillvaro åt slumpen? Och när någon gång en ovanligare man framträdt och för en kortare tid gjort nationen frukttansvärd, hvad har då varit priset för ett sådant resultat? Förlusten af det större eller mindre mått af frihet nationen dessförinnan haft; säledes just mistningen af det, hvarföre den bort underkasta sig militär1 u stridande makterna äro exempel på oa omr, sem lemnat hela sin välfärd i höra på cn enda. Frankrikes styresman var en config, d. Vv. s. en sådan, som, efter att hafva gjort nationen värnlös, ej drager i betänkande att för personliga syf-. ten uppoffra den; Preussens åter var (och är ännu) en ovanlig, d. v. s. en sådan, som, efter alt ha slagit nationen i bojor (2), fö rer den till segrar och eröfringar, naturligtvis utan afseende på dess förluster i menniskolif och egodelar. Möjligen skall man kuuna nämna herrskare, som satt folkets lycka högre än egna intressen, Om sådäåne hafva funnits, hafva de likväl varit så sällsynta, att de ej kunna tagas i beräkning. Det ofvanstående torde vara tillräckligt för alt påminna om, att om nation, för ått njuta af inre och yttre oberoende och frihet, icke får öfverlemna omsorgen af sina angelägenheter åt en enda. Historia och eftertanka säga oss äfven, att hon lika litet får öfverlemna denna emsorg åt några få. En nation, som hittills varit i domning, skall ej förmå att handla, att sjelfmant uppfylla sina skyldigheter, så vida ej dessförinnan hos densamma utbildat sig ett Iifligt intresse för allmänna angelägenheter, en brinnande nationalanda. Vilkoren härför äro välstånd och upplysning, hvilka äter ej vinnas, der ej folket sjelf stiftar sina lagar. Alia medborgare måste således hafva politiska rättigheter. Huru, lindrigast taladt, oegentligt att vädja till patriotismen hos ett lands innevånare, som ej Kunna hafva denna känsla! Den stora massan af Sveriges befolkning är underkastad umbäranden af alla slag. Den lefver ej för dagen — den svälter. Hos en befolkning af proletärer finnes ej känsla för andra behof än de lägsta; huru då af densamma vänta fosterlandskänslan? Detta lofprisande af ,massans patriotism, som så flitigt upprepas både på vers och prosa, är ej annat än tomma fraser. Men desto oafvisligare är det deremot att skaffa maszar ett verkligt fosterland, ett land som det förnuftigtvis kan älska. Detta sker genom att höja den ur dess elände; till en början, genom att gifva den hoppet om att kunna arbeta sig derutur