Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 1

ingenting vittnade om att menniskor förut doretädes fördats fram. Den tjocka gräsmattan förtog helt och hållet ljudet af hästarnes hofvar. Dot var en svåtlig anblick våra jägare nu företedde. Fyratio ryttare, tysta som statyer, genomforo en vild slätt, hvarest blommor, som Indiens flora icke omnämner, utbredde sin yppiga prakt. I spetien stoitserade graciöst Evas man, liknande Vichnu, då han begöker sina pagoder. De tolf tjenarne eskorterade honom, aila försedda raced röda turbaner och svarta mustuscher. Hvar och en hade sin bössa på ryggen och sin häst betäckt med en tigerhud. De resande europcerna och Mounoussamys öfriga gäster slutade tåget, ridande två i hvarje led och gång efter annan kastande längtansfuila bliekar tillbaka, likasom för att vid horisonten skönja det ställe, der Tipnevelys sköna drottning nu slumrade under en döm af palmer. I sin egenskap af fransman och yctenskapsidkare, kunde Gabriel icke längre finna sig vid denna tvungna tystnad som hörde till reglorna för jagten; han närmade sig så mycket kan kunde sin vän från föregående aftonen, filosofen Klerbbs, och inledde med honom en konversation, som fördes med helt låg röst. — På min ära! sade Gabriel, man måste vara galen som denne äkta man för att lemna sin hustru och löpa efter tigrar . . . Hvad mig beträffar, har jag intet förtroende för dessa djur, så vida de ej förvaras i burar