Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 1

het, sådan man sällan får se. Många hus vorc blott högar af svartnade stenar, bland hvilk: fragment af jernbalustrader o. d. stucko upp De vackra trädgårdarna och urnorna, de sönder: slagna statyerna, ceommarbostäderna och de prydnader, som en gång utgjort invånarnes glädje och stolthet, gjorde förödelsen än mers i ögonen fallande. Öfverallt på höjdernas sidor, förr bevuxna med träd och nu betäckta af stubbar efter de fälda träden, jordverk, barrikader och bröstvärn, såg man byggnader i ruiner, och iblund, såsom genom en ironi af ödet, på framsidan af en svartnad mur, anslag qvarsitta om att detta vackra hus och trädgård äro att hyra. Villeneuve Garches, St OCloud, Montretout, allt i ruiner en del rykande, en del kalia och öfversnöade. Murarna kring trädgårdarna och parkerna, uthusen genombrutna för att begagnas gom skottvallar och bärande spår efter kulor; hål efter granaterna i väggarna, genom husen och vilorna. Till höger framqvälde Seinen, hvilken såg ut som en flod af mjölk, genom den mörka skogen — Boulogneskogen; det var samma väg der jag en gång såg kejserliga gardet marschera fram för att defilera för kejsaren af Österrike; och denna väg var kapplöpningsdagar fyld af vagnar och ryttare — nu var den liflös och ieke en själ fanns der. Ehuru vi hade många barrikader att fara omkring och fingo göra många krokvägar på de frusna fälten, lemnade vi dock snart St Cloud bakom oss. Sedan vi öfvervunnit några ytterligare svårigheter, gom vår väg erbjöd, fingo vi från en höjd, La Bergerie, en mycket angenäm anblick: hjelmar visade sig på höjderna, inuti vinfälten, der bivuakeldar muntert flammade. Sedan uppenbarade sig kavalleripiketer, vidare batterier 0. 5. v. tills dess en hel liten armå i slagorduipg uppdök för våra blickar, sammandragen på en höjd midt för Valtrien. Vi foro långsamt längs styrkans venstra flank, vände och kommo sedan från eftertruppen fram till fronten. Det var ett ögonblick, som jag aldrig skall glömma, just kl. 2,10 e. m. Mellan denna kårs front och Valerien sänkte sig marken ned till La Foilleuse och höjde sig sedan åter gradvis till jordverken vid basen af den vall eller naturliga kulle, på hvilken fästet är bygdt. På deuna eluttniog fanns förut ingenting annat än några hus, gom bildade en liten by. Nu är landet follkomligt fiackt. På fästet och deromkring sågs ej en lefvande varelse, och, eget nog; var det närmast varande folket tyst. De stodo lugna och kalla bredvid sina vapen; intet spår till entusiasm förmärktes hos dessa män, hvilka i fyra långa månader hade sett på fästet Valerien och som öfverallt häromkring hade slagits tills dess de kanske förlorat allt intresse deraf. Till höger cm kolonnen rar ett batteri med kanonerna afbröstade och pekande mot Valårien. I eftertruppen fanns ett reservbatteri. Till höger om oss stod 17:de brigaden af 9:dedivisionen med sitt kavalleri på högra flanken, understödt af två butterier. Styrkan var formerad i slagordning, såsom hade hon varit beredd att rycka an mot fienden. De närmast stående officerarne höllo på att röka och äta smörgåe.. Då och då såg cn och annan mot Valrien, der tinnu allt var tyvt. Vår ankomst väckte uppmärksamhet: oaktadt kölden blottade brigad-general Duff från Förenta staternas armå, hvilken var med oas, sin uniform, som verkade såsom en talisman, ehuru hans kepi, mycket lik en fransk officers, ansågs misstänkt, ända till dess han tog af sin ytterrock och visade sina knappar och den ensamma stjernan på sin axelklaff; den oss åtföljande soldaten borttog sista skymten af misstanke, Länge förblefvo soldaterna och officerarne stillastående; generalen och hans stab hade sin uppmärksamhet oafbrutet riktad på fästet. Omkring kl. 3 förmärktes på höjden af kullen till venster om fistet cn mörk fläck som Fr