Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 1

tillväxte och förlävgdes. Det var en kolonn af marscherande soldater. Härom upplyste kikaren. Men voro de anryckande fransmän eller preussare? Det kunde jag åtminstone icke se genom min kikare. Generalen deremot tycktes ha förvissat sig äfven härom, Jag hade föreställv mig hela tiden att de trupper vi medföljde skulle rycka framåt och ockupera Valerien och att någon tillfällig omständighet föranledt uppehållet. Vi tyckte alla att kolonnen i fjerran såg misstänkt ut. En af mina följeslagare inbillade sig att han upptäckte röda byxor blapd de ifrågavarande trupperna. Generalen gaf order åt sina adiutanter. Officerarne redo till sina poster, och efter förloppet af några sekunder hördes kommandoropen längs hela linien. Man ordnades till afmarsch, och snart bar det af tillbaka till Garcheson å vägen till Versailles. Det dröjde ieke länge förrän vår förundran upphörde, Tysken är lika försigtig gom han är modig. Den kår vi sett på kullen var preussisk och det var den som gick att ockupera Valrien. Vår kolonn var endast en reserveller obscrvationskår, som ansetts nyttig i händelse af något förräderi, någon plötslig nyek eller brytning, och när generalen gaf oss order att vända om, hade han redan sett den andra truppafdelningen nalkas målet för sin marech och vara utom all fara. Jag tror icke att man med zckäl kan säga att jag för min del tvekat att berätta om nederlag som denna earmå lidit eller annat för densamma ofördelaktigt; och jag vill erinra om att en tidniogskorrespondent som vistas i cen armås högqvarter icke gerna kan annat än i viss mån taga parti för denna armå och försvara den sak, för hvilken densamma strider. Han kan icke antaga en opartisk bedömares ton eller frivt kritisera huru han behagar; det må anses nog om han blott afbåller sig från att berömma. BSannt är emellerid att dessa män marscherade tillbaka till sina qvarter med full visshet om att deras kamrater inryckte i I fästet Valgrien, och man hörde inga skrattI salfvor och icke heller några andra uttryck af en öfvermodig glidje. Ej ens en sång upp stämdes; endast eorlet af ett allmännare samspråk förspordes oaktadt det ljudliga trampandet. Då kapten von Wäncke, som nu kom : menderar en bataljon af 58:de regementet, passerade mig, yttrade jag, under det vi i förbifarten tryckte hvarandras händer: — Denna dag kunna vi med skäl vara stolta öfver. — Ja, Gud vare tack! Så snart omständigheterna det tilläto körde vi genast till Valriep. Men vägen befanns snart vara mycket dålig, ty hjulen på de tunga franska kanonlavetterna hade under der blidare väderleken lemtat efver sig djupa spår; och nu voro de väldiga fårorna tillfrusna. Vi uppnådde den kolonn, som besatte fästet just då dess sista leder hunnit till det ställe vid Suresnes der vägen kröker gig och går åt höger. Der mötte oss emellertid en sorglig anblick. Framför tre eiler fyra hus på sidan om vägen stod en grupp af qvinnor och barn samt två män, Sedan vi väl gjort dem en fråga, som artigt besvarades, begynte de alla betrakta oss med lIystna blickar, och när en af gvinnorna frågada, om vi kunde gifva dem något utt äta, begynte allas ögon lysa såsom vaxgars, och de ropade med en mun: — Vi äro nära att dö af hunger, — Ha pi lefvat här under hela cerneringstiden? Ja, det hade de gjort, och de hade haft sårade soldater i sina hus samt hjelpt en preussisk officer. Hvad de badegflidit! Och ett gammalt fruntimmer sade något om att bon ingenting högre önskade än att få se elt fårlär igen. Sökert är att de hafv förfärligt svåra dagar under de fyra månader de svultit och lyssnat till dånvet af Valeriens kanoner.