Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 1

Besättandet af Mont Valerien. Af Tines korrespondent, William Lussel, Jag har nyss återkommit från Valårien, der den kejserliga tyska fanan nu svajar på Paris citadells — så kan man kalla det — gignaltorn. Med två följeslagare åtföljde jag de preussiska trupper, som togo fästet i besittning, och jag var nog lycklig att vara en af de första tre engelsmän, som kommo in i detsamma. Jag avser det verkligen vara god tur att få bevittna en sådan tilldragelse. Den, som sett ett eådant skådespel, han har bevittnat en af de största händelser i historien. Det var den 28:de januari på qvällen icke kändt att konventionen var undertecknad, men grefve Bismarck afsände straxt efter kl. 7telegram, hvilka snart gjorde Paris-fästenas upp: i ie till det allmänna samtalsämnet i hvarje tad i Europa. IEmellertid blefvo snart ventionen och vilkoren derför kända. vilie icke tro derpå. De trodde förr aw armen hade dragit sig tillbaka till Valgrien och der skulle slåss till sista man, och då man sade dem att Valtrien snart skulle vara i tyskarnes våld, logo de eller skakade på hufvudet. Det var så lugnt i Versailles, att man hade svårt för att tro, det en sådan händelse var förestående. Jag bekänner, att jag trodde, att Trochu eller Ducrot eller någou lika sinnad skuile föra dem, som ville dö med vapen i hand, ut till Valgrien, och jag tror ännu alt det var deras mening, hvilka utförde arbetena kring detta fäste, att hålla ut till det yttersta. Hvad jag i dag sett, bar emellertid öfvertygat mig om, att hungersnöden var starkare än modet och blef berre öfver jern, vilja och till och med förtviflan. Eu cgendomlig berättelse cirkulerar om det sätt, på hvilket grefve Bismarck slutligen fick kännedom om verkliga tillståndet i Paris. Hr Favre omtalade nemligen oförbehållsamt i sitt qvar ter i Versailles hur sakerna stodo, ty der fanns en tidning — eller en del af en sådan — af färskt datum, som motsade alla uppgifter om att det ännu fanns fullt upp med proviant i hufvudstaden, Sow trupperova började så småningom rycka ut, rustade liksom till en lång marsch, och då Paris-fästena fortfarande tego, var det icke längre något tvifvel om att stunden nu var iane, då tyskarne beredde rig att njuta frukterna af sin långa väntan och sina många försakelser, men föga utsigt fanns för mig att komma så långt, alt jag skulle få se truppernas inrycksnde. Himlen var biyblå, luften disig och kull. HSjelfva par turen tycktes ha klädt sig i sorgdrägt. Jag valde emellertid den väg, som genom OClagnys park leder till Vaucresson och sedan af till venster från stora landsvägen, åt Ville dAvray till. Soldaterna vid porten till St Cloud voro mycket lifvade. Så voro också de franska officerarne i Sövres, säges det, den 27 på morgonen, då de fingo höra att fred var sannolik. Men huru olika voro icke orsakerna till denna glädje. Då man kommer ut på landsvägen, får man sc den kuperade mark, der man kämpade under utfallen dea 19 oktober och 19 januari — scener för de oupphörliga förpostaffärer, hvilka dominerades af Valdrien. Dimman var så stark, att den höjd, på hvilken fästet lizger, säg ut som en klippa i ett haf. Röken af de hus, som ännu brunno vid St Cloud och Moutretout, blandade sig med dimman. Framför oss låg Garches, en by af villor och landtställen, men nu en bild af ödslig