Dagens Nyheter – 9 februari 1871, sida 1

AN PR denna gråt då, man erfar att den som visar den lifligaste sorgen får det mesta köttet), inlindades liket i skinn och dess ryggrad bräcktes. Damarerna underlåta aldrig att afslå ryggraden på sina döda, emedan de tro att dössa i annat fall komma. att gå igen. Härefter bar det af till den håla som var bestämd till den aflidnes sista hvilorum; liket begrofs i sittande ställning. Vi vände nu om och färdades uppåt floden igen, emedan vi icke kunde finna någon väg mellan de förskräckligt höga klipporna. Då vi återkommo till det ställe der vi dödat de många elefanterna, funno vi der en hel mängd damarer, hvilka vi togo till fånga. Efter att bland dem ha utsett några vägvisare, lössläppte vi de öfriga. En af dessa vägvisare rymde emellertid ej långt derefter ifrån oss (han var en höfding); men det lyckades att för andra gången fånga honom; och ansågo vi då att han borde sig sjelf till straff och de andra : till varnagel offentligen näpsas, hvarför vi läto binda honom samt i hela hans stams närvaro tillfråga honom, om han hade något att invända mot att bli skjuten. Han svarade ödmjukt. att han hade inga påståenden att göra, eftersom han begått det stora felet att rymma. Emellertid hade vi icke så allvarliga afsigter som vi läto påskina; utan tilldeludes honom. endast några slag med en läderrem, hvarpå han